14 april 2011

Utflykter och irrfärder

Ibland får jag frågan här i Mexiko om det inte finns något jag saknar från Sverige. Jag brukar då svara, efter att ha låtsats fundera lite, att jag kan sakna naturen. Nu finns det ju gott om natur i Mexiko också men tillgängligheten är inte riktigt den samma som i allemansrättens Sverige. Till att börja med är terrängen här runt Cuernavaca rent geografiskt, eller snarare geologiskt, otillgänglig med branta berg och djupa raviner. Dessutom är marken, både privatägd och den som ägs av bygemenskaper i så kallade ejidos, så gott som alltid inhägnad och inkräktare ses inte med blida ögon. Att på egen hand ströva ut i vad vildmark man kan finna innebär stora risker och är ingenting som rekomenderas. Vill man idka friluftsliv i Mexiko gör man bäst i att söka sig till en för detta ändamål avsedd anläggning och den finns en del parker som erbjuder campingplats eller stugor för uthyrning i natursköna miljöer.

För att komma bort från stadens buller och råda bot på naturnostalgin gav familjen Suecanos sig iväg på utflykt härom helgen. Jag hade spanat in en hemsida på nätet som verkade lovande. Efter att ha mejlat för att höra mig för om tillgänglighet och pris gällande stuguthyrningen utan framgång försökte jag ringa de telefonnummer som fanns angivna på sidan. Det första numret existerade inte längre, på det andra svarade en kvinna men samtalet bröts efter att jag hunnit presentera mig. Det tredje numret fungerade inte det heller och på det fjärde fick jag tala med någon gav mig ytterligare ett nummer. Det var till en mobiltelefon och mannen som svarade befann sig ute på fälten och bad att få återkomma framåt eftermiddagen, vilket han också gjorde och meddelade att det fanns lediga stugor. Jag bokade en och sa att vi skulle komma vid middagstid dagen därpå.

Jag hade berättat för en del vänner under veckan att vi ämnade oss till Parque de los venados, hjortparken, kommande helg och flera av de jag pratat med hade hört talas om parken även om de inte besökt den själva. En påstod att det var på vägen mot Chalco i delstaten Mexico, en annan att det kloster där Sor Juana Inés de la Cruz hade levt låg i närheten och var värt ett besök. Denna information skulle senare visa sig vara vilseledande då vi hamnade på irrvägar.

Gabriel fördriver tiden i bilen.
Vi gav oss av vid halv tiotiden på lördagsmorgonen med ett första stopp på Walmart för att skaffa myggstift och andra förnödenheter som kan behövas i vildmarken. Vägen, enligt den karta jag studerat på hemsidan, gick antingen över Oaxtepec och Tlayacapan eller så kunde man köra över Cuautla och vidare mot Mexico City för att sedan ta av mot Tololapan. Jag valde det första alternativet eftersom jag kört den vägen tidigare och hade viss lokalkännedom. Naturligtvis borde jag tänkt på det trafikkaos som uppstår i Oaxtepec varje helg då tusentals badsugna människor från hela Morelos och Mexico City söker svalka i den enorma vattenpark som är belägen där. Vi fastnade i en milslång kö och när jag såg tillfället att ta av mot Cuautla bröt jag mig ur och med en snabb gir var vi snart uppe på motorvägen mot Cuautla där vi sen körde vidare mot Mexico City.

Bakom ratten på irrfärd i vår carcachaxi.

Plötsligt dör det upp en skylt som annonserade El parque de los venados acariciables (De klappvänliga hjortarnas park) 40 km. Toppen! tänkte jag även om jag tyckte att det var lite längre än vad jag räknat med och det där med acariciables (klappvänliga) hade jag inte sett något om, men jag körde ändå på. Efter en stund korsade vi gränsen till delstaten Mexico och jag började misstänka att vi kört fel någonstans men enligt återkommande vägskyltning så närmade vi oss parken. Vi var ju på vägen mot Chalco och plötsligt körde vi förbi Sor Juanas gamla kloster så det stämde ju med vad jag hade hört.

När vi kom fram till Amecameca frågade jag efter hjortparken och jodå, den låg på andra sidan av den lilla staden fick jag höra. Vi körde genom stan och mycket riktigt, efter ett par hundra meter kunde vi svänga genom grindarna på en före detta hacienda som numera är en turistanläggning med klappvänliga hjortar som en av attraktionerna. I samma stund förstod jag att det här är fel park. Det finns alltså två parker med hjortar inom lagom avstånd för en dagsutflykt från Cuernavaca. Nu hade vi ju bokat stuga på den andra parken och dessutom hade den här parken både parkerings- och inträdesavgift och därutöver fanns det en hel del attraktioner på området som kostade extra, upplyste oss kvinnan i entrén. Vi bestämde oss för att göra helt om och fortsätta sökandet efter den andra hjortparken. Efter att återigen ha korsat den vackra lilla staden Amecameca, som säkert hade varit värt ett längre besök i sig, började vi leta efter restauranger för nu hade det blivit eftermiddag och magarna kurrade rejält. Vid vägkanten fanns en liten servering med kanin på menyn som lockade. Utsökt tyckte undertecknad som provade varianten al mojo de ajo, stekt i vitlök, medan Nancy som tog adobado, tyckte det var lite kött och mycket ben.

Kanin i adobe, chili och tomatsås.
Kanin al mojo de ajo, stekt i vitlök









För att inte riskera att återigen hamna på villovägar körde jag helt sonika tillbaka till Oaxtepec samma väg som vi kom och därifrån så som kartan jag sett på nätet visade. Efter en omväg på uppskattningsvis tio mil kom vi då tillslut fram till Nepopualco femtiden på eftermiddagen och möttes av Señor Orfanel och en kvinna som stod beredd med sin comal för att servera oss quesadillas och tlacoyos om vi skulle vara hungriga. I övrigt var stället tomt på folk, vi var de enda besökarna och Señor Orfanel och kvinnan som skötte restaurangen var enbart där eftersom de visste att vi skulle komma.

Vitsvanshjort, ungefär som Rådjur.
Hjortparken i Nepopualco drivs av fyra offentliga myndigheter. Tre av dem arbetar med miljö och naturvård på olika sätt och den fjärde arbetar med utvecklingsprojekt i indianbygd. Själva installationerna, restaurangen, uteserveringen, det lilla museet, stugorna, lekplatsen och vandringsleden var det inget fel på men det verkar inte vara någon som hittar dit. Den andra hjortparken, den i Amecameca, drivs som ett privat företag med profitmaximering som yttersta mål och då behöver man se till att locka besökare till sig. Hjortparken i Nepopualco är offentligt förvaltad vilket i Mexiko innebär att den har som yttersta mål att generera rapporter uppåt i de byråkratiska hierarkierna för att berättiga myndigheternas existens. Sen om nån besöker deras projekt, om de får något utslag i samhället de är till för, är tydligen av mindre betydelse. Nu skall detta inte tolkas som los Suecanos skulle vara anhängare av privatiseringar men ska man göra något så kan man väl för f-n göra det riktigt!, kan man tycka.

Om än inte klappvänliga så orädda och nyfikna och säkert sugna på något gott.
Nåväl, efter att ha ätit några quesadillas, tittat på hjortarna och gått en liten sväng i skogen började det skymma. När Gabriel somnat i vagnen kunde vi sitta och titta ut över dalen nedanför där byarna Tololapan och Atlatlaucan lyste i mörkret. Att sitta och bara lyssna till nattens ljud är nog det närmsta tystnad man kan komma i Mexico, också det ända man kan göra i en öde turistanläggning i den mexikanska obygden efter mörkrets inbrott. Vi kröp till sängs ovanligt tidigt denna afton i en trädoftande stuga men då vi var också ovanligt trötta efter dagens alla irrfärder och somnade snart.

Vår stuga som doftade av färskt trävirke med faciliteter som barnvagnsramp, dusch och toalett.




Utsikt från terrassen utanför restaurangen.

Inte bara hjortar i parken.
Följande morgon åt vi avokadosmörgåsar och drack medhavd juice i morgonsolen på terrassen utanför restaurangen innan vi gav oss ut på promenad i barrskogen. Solens strålar silades genom grenverket och värmde marken som doftade som en svensk tallskog en varm sommardag. På vägen tillbaka hittade vi lekplatsen med rutschkanor, klätterställningar och gungbräda. Här var vi inte längre ensamma utan ett gäng ungar från byn härjade runt under uppseende från några vuxna som satt och drack läsk. En kavat tjej, den äldsta i barngruppen, tog sig genast an Gabriel och såg till att han fick åka både rutschbana och gunga gungbräda, något han gjorde med skräckblandad förtjusning.
Los Suecanos på promenad...
... i den mexikanska storskogen.
  















Efter skogspromenaden stillade vi hungern med ytterligare några quesadillas innan vi lämnade stugnyckeln och satte oss i bilen för att köra till Atlatlaucan, en av de byar vi sett lysa i natten. Här hade vi fått höra att det var feria på gång. Feria är festligheter då ett särskilt helgon firas men innefattar förutom de religiösa inslagen även marknad, mat och tivoli. Jag har tidigare skrivit om en feria här.
Torget i Atlatlaucan, de färglada presseningarna ger skugga över marknadsstråket.
Den gamla klosterkyrkan i Atlatlaucan.
I Atlatlaucan gick vi över det nyrenoverade, och mycket vackra zocalo, torget, till den mycket gamla men även den vackra kyrkan. Här liksom i Tepoztlan och Tlayacapan är kyrkan en del av ett kloster som byggdes kort efter spanjorernas ankomst på 1500 talet. Då vi kom fram till kyrkporten möttes vi av den mexikanska synkretism som ibland kan verka surrealistisk för en utomstående. I procession, backandes ut ur kyrkan under psalmsång gick ett femtiotal Danzantes Aztekas, Aztekdansare. Dessa människor klär sig och dansar så som de tror människor klädde sig och dansade i Mexiko innan spanjorerna kom hit. Man kan se dem så gott som dagligen på torgen i varenda stad i centrala Mexiko där de till trummornas taktfasta rytmer dansar med rasslande nötskal kring fotlederna i rituella danser och där den inhemska rökelsen copal sprider sin väldoft från rökelsekaren. Nu skulle man kunna tro att dessa människor med ett sådant brinnande intresse för sina förspanska rötter skulle avfärda katolicismen så som inkräktarnas religion men av de standar de bar så framgick det att de var pilgrimer från Juchitepec som vallfärdat till denna kyrka för att fira dess skyddshelgon. När de lämnat passagen fri så att vi kunde gå in och beskåda kyrkan från insidan bidrog den dimma av copalrökelse de lämnat efter sig, tillsammans med kyrkans överdådiga dekorationer med tyger och blommor till en nästan mystisk upplevelse.
Aztekdansare i procession.
Blommor och tyger dekorerade kyrkan...
... där dimman och doften från copalrökelsen bidrog till mystiken.
En glass på en av de många glassbarer som fanns längs marknaden (folk i Atlatlaucan måste vara tokiga i glass men sen var det ju riktigt varmt också) och en vattenmelon på torget fick avsluta los Suecanos utflyktshelg. Nu var det dags att åka hem till industrierna och bullret i Civac men nu vet vi ju i alla fall var hjortparken ligger, ifall friluftsandan skulle falla på igen.
Cocos och limeglass - Gabriel lät sig väl smaka.

Underhållning i väntan på grönt ljus i Cuautla på hemfärden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar