Inte mer blod

No más sangre, inte mer blod, bad tusentals mexikaner som igår gick ut på gatorna i ett trettiotal städer runt om i landet för att protestera mot det våld som sedan 2006 skördat närmare 35 000 människoliv. Initiativtagaren till protestmarschen är författaren och poeten Javier Sicilia vars son hittades mördad, tillsammans med sex andra, i en bil i Temixco utanför Cuernavaca för en dryg vecka sedan.

Den förundersökning som inletts pekar på att personer inom polismyndigheter och militär kan vara inblandade. Ett spår som diskuterats i pressen är att någon av de mördade skulle ha givit information om narkotikahandel till militären, som av president Calderón är utskickad att bekämpa just denna efter att de genomkorrumperade poliskårerna dömts ut som misslyckade. Nu verkar inte militären heller vara immun mot korruptionen som genomsyrar hela det mexikanska samhället.

Stoppa våldet - i morgon kan det vara våra barn

Javier Sicilia hävdar att hans son och de kamrater inte har något att göra med narkotikahandel eller organiserad brottslighet. Man kan förmoda att de, så att säga, befunnit sig vid fel plats vid fel tillfälle. Problemet är bara att "fel plats" i Mexiko börjar bli "var som helst" och fel tillfälle "när som helst". Känslan över att ingen går säker någonstans sprider sig bland människor som av rädsla och försiktighet inskränker sina möjlighetar att leva ett fullt liv i frihet. Hemmet blir ett fängelse när gatorna är slagfältet.

Det som är skrämmande i Mexiko är inte bara våldet. Från min horisont här i industri- och arbetarkvarteren i Civac har jag inte märkt av våldet annat genom media. Jag har inte hört någon skottlossning, sett några döda eller bevittnat några massiva polisinsatser, tack och lov för det! Det som skrämmer är den totala rättslösheten. Utan tillgång till någon statistik har jag ändå känslan att uppklarningsprocenten av de 35 000 mord som begåtts de senaste fem åren snarare handlar om promille.

Gatan borde inte vara slagfält - Mitt hem borde inte vara fängelse

Efter att ha läst journalisten Lydia Cachos bok "Jag låter mig inte skrämmas" om vad som hände henne, då hon på order av en guvernör blev kidnappad och torterad av poliser på grund av de avslöjanden hon gjort i boken "Los demonios del Edén" (Demonerna i Edens lustgård, tyvärr ännu ej på svenska), där hon visar
hur internationella pedofilnätverk opererar i Mexiko under skydd av mäktiga ekonomiska och politiska krafter, skakas min romantiska dröm om ett liv i detta land i grunden.

Det korrupta systemet återskapar och bevarar sig självt och de anklagelser, styrkta av bevis så som inspelade telefonsamtal, som lagts fram hade tvingat vilken politiker som helst i andra länder att avgå under offentlig förnedring. Men här i Mexiko betraktar det korrumperade rättsväsendet den stackars makthavaren som utsatt för en komplott och även om högsta domstolens utredningskomitté fastslår att Mario Marín (f.d guvernör i Puebla) tillsammans med åklagare och domare har konspirerat och planerat att gripa och tortera Lydia Cacho, som i sitt journalistiska arbete avslöjat ett nät för barnpornografi och pedofili, går guvernören fri, immun mot rättvisan.

Så mycket kärlek och inte kunna göra något åt döden

Företagaren och pedofilen Jean Succar Kuri dömdes härom veckan till 13 års fängelse för barnpornografribrott. I bevisen som framfördes mot honom finns bland annat filmer som han själv spelat in där han våldtar barn, en del så unga som fem år. Ändå har de tagit dryga sju år för den mexikanska rättvisan att komma så långt (han greps i februari 2004) och alla de mäktiga män som skyddat honom går fria. Om nu den politiska och ekonomiska makten samverkar för att skydda pedofiler, varför skulle de inte skydda drogbaronerna? Rebel Diaz rappar "Drug dealing is just another form of capitalism".