La Carcachaxi

Efter sju sorger och elva bedrövelser, tre mekaniker och två elektriker (vilket är skilda yrkeskategorier här när det gäller bilar) så rullar vi nu runt på vägarna i Morelos. I går var vi i Tezoyuca och bilen höll så idag vågade vi oss ända till Coatetelco för den årliga fiskfestivalen, La feria del pescado, mer om det vid senare tillfälle. Händelsen nedan ligger alltså något bakåt i tiden. 

La Carcachaxi 

La Carcachaxi - snyggare än grannens gamla Datsun.

Tillverkad här i Civac för sjutton år sedan och efter ett okänt antal kilometer (hastighetsmätaren är trasig) är den nu framme hos familjen Suecanos som deras första bil. En vit Nissan modell Tsuru GS (i Europa och USA heter den Sentra) vilket i här i Cuernavaca är synonymt med taxi. Vår har även tjänat som sådan under två år vilket den tidigare ägaren var ärlig nog att upplysa oss om. Annars var den bilmarknad jag besökte häromveckan full med nymålade bilar av denna modell där ägaren på bilens fösäljningskylt bedyrade: Nunca fue taxi (1), har aldrig varit taxi.

Carcacha är det mexikanska ordet för rishög och eftersom vår varit taxi och fortfarande ser ut som en har vi döpt den till la Carcachaxi. När jag körde Nancy till universitetet på jungfruturen satt hon i baksätet med Gabriel och kände sig precis som om hon åkte taxi. När vi skulle ta samma sväng följande dag så gav bilen skäl för första delen av sitt nya namn. Under en trafikstockning på den motorled som distribuerar trafiken genom staden fick vi motorstopp,  dessutom i kurva och tredje fil från vägrenen.  Även om trafiken rullade väldigt långsamt så blev det helt stopp bakom mig och inte många sekunder gick innan en kör av tutor ljöd när mina medtrafikanter uttryckte sin frustration. Mindre frustrerad blev ju inte jag av det och svetten som rann i min panna berodde inte enbart på eftermiddagsolen i den trettiogradiga värmen.

Jag steg ur och öppnade motorhuven, inte för att jag trodde att jag skulle kunna göra någonting åt vad det nu var som gått sönder men för att visa att jag hade problem. Trafiken började röra sig runt mitt stillastående fordon då plötsligt en stor Jeep dök upp precis bakom, stötfångare mot stötfångare. Med tecken visade föraren att avsikten var att hjälpa mig till vägrenen och sålunda sköt han min bil framför sin tills vi inte längre var i vägen för trafiken.

Väl på vägrenen kunde jag pusta ut samtidigt som jag kände mig väldigt villrådig. Vad gör man nu? Inte har jag tänkt på att skaffa några telefonnummer till bärgare och försäkringspappren hade jag inte heller med. En bråkdel av en sekund övervägde jag att ringa polis, sen kom jag på att jag var i Mexiko. Genom Nancys syster fick vi ett nummer till en bärgare men samtalet bröts av att pengarna på mobilen tog slut. I samma stund stannar en vit Nissan Tsuru med orange lampa på taket och ordet mecánico målat över bakrutan. 

- Behöver ni en mekaniker?
- Ja, tack!


Det visade sig att det var bensinfiltret som var igentäppt och bensinen som mekanikern skakade ut var grå, nästan svart. Nu råkade det vara så att jag hade just ett nytt bensinfilter i bagageluckan. Förmodligen hade föregående ägare köpt det men inte kommit till skott med själva bytet, något som Don Beto, mekanikern, gjorde på inte allt för många sekunder. Han tvättade ur förgasaren med en spray och skakade på huvudet när han pekande på den svarta vätskan som rann ut.

I sammanhanget måste jag erkänna att mina samlade erfarenheter av att meka med motorer sträcker sig till att ha 'sotat ur böjen' på min Puch dakota när jag var fjorton och det möjligen mer för att det var kul att leka med eld än att det egentligen behövdes. När Puchen till slut stannade och inte ville starta igen slutade det med att jag sålde den hellre än att försöka lära mig meka.

Don Beto påpekade ytterligare några ingrepp vilka borde utföras omgående och medan jag sprang mot det närbelägna köpcentrat i jakt på ett nytt batteri så ställde han in förgasaren och rengjorde tändstiften. När jag återvände tomhänt erbjöd han sig att köra oss till en reservdelshandel för att skaffa ett batteri. Sagt och gjort, vi hoppade in i mekanikerbilen och lämnade la Carcachaxi på vägrenen. På vägen fick vi reda på att den trafikstockning vi hamnat i när bilen stannade var orsakad av en skottlossning mellan polis och gangsters i ett område vid sidan av motorleden. På väg tillbaka med nytt batteri hamnade vi åter i en ny trafikstockning, denna gång orsakad av en olycka.

La virgen de Guadalupe sprider väldoft i kupén.

När vi tackat och betalt Don Beto, samt fått hans mobilnummer ifall vi råkar ut för något missöde i framtiden, kunde vi fortsätta mot universitetet och det var nu som att köra en annan bil. Lättad över att äventyret fått ett lyckligt slut och med en något tunnare plånbok parkerade jag framåt kvällen framför huset i Civac. Jag sneglade på den doftask med La Virgen de Guadalupe jag köpt kvällen innan för väldoft och lite kitsch, och log för mig själv. Svärmor är helt på det klara med att försynen både stannade vår bil och sände oss mekanikern för att vi inte skulle råka hamna i något kulregn.

Uppdatering: Don Betos diagnos visade sig inte vara helt korrekt även om hans insats verkligen inte på något sätt var oäven. Mer än bensinfiltret berodde dock själva motorstoppet på att el alternador som sköter strömöverföringen från generatorn tillbaka till batteriet var trasig. Med mitt nyinköpta batteri kunde jag köra ett tag tills det laddade ur. Då råkade vi dessvärre vara ganska långt hemmifrån.

(1) En not till alla språkintresserade och kunniga i spanska. Preteritum används mycket oftare i mexikansk spanska där den peninsulära spanskan använder perfekt. Yttrandet ska inte tolkas som att bilen skulle vara slut, över, finito, kaputt eller på något sätt en avslutat handling.