Fiskfestival i Coatetelco

Solnedgång över La laguna de Coatetelco.

Den numera bilburna familjen Suecanos gav sig ut på söndagsutflykt till den lilla orten Coatetelco för att besöka den tioårs jubilerande Feria del pescado, Fiskfestivalen. Byn ligger vid en liten sjö där det har fiskats sedan urminnes tider och festivalen uppkom för att bevara och föra vidare de traditioner som varit förknippade med livet på runt sjön.

Huentle a los airecitos - offergåvor vid sjöstranden.

Två gånger om året firar man Teopiski, först i juni då man genom cermonier och ritualer ber om god skörd efter att sådden är avklarad, och sedan i november då man tackar för det man kunnat skörda. En högtid inte helt olik amerikanernas tacksägelse alltså men i Coatetelco är det inte kalkon utan fisk, främst Tilapia som här i Mexico kallas för mojarra, som står på bordet.

Stekt mojarra - eller det som blev kvar.

Förutom mat och dryck såldes lokalt och regionalt hantverk samt ekologiska produkter på en liten marknad och på scenen blandades indianska danser (danza prehispanicas) med folkmusik. Framåt eftermiddagen var det dock baktakten som dominerade när lokala förmågor värmde upp för dragplåstret, den chilenska reggaesångerskan Moyenei som tillsammans med Roco Pachucote från den mexikanska gruppen La maltida vecindad y los hijos del quinto patio utgör Sonidero Meztizo. Vi fick en pratstund med artistparet efter uppträdandet som berättade om en planerad turné i Europa nästa sommar så håll utkik.

Moyenei

La Carcachaxi

Efter sju sorger och elva bedrövelser, tre mekaniker och två elektriker (vilket är skilda yrkeskategorier här när det gäller bilar) så rullar vi nu runt på vägarna i Morelos. I går var vi i Tezoyuca och bilen höll så idag vågade vi oss ända till Coatetelco för den årliga fiskfestivalen, La feria del pescado, mer om det vid senare tillfälle. Händelsen nedan ligger alltså något bakåt i tiden. 

La Carcachaxi 

La Carcachaxi - snyggare än grannens gamla Datsun.

Tillverkad här i Civac för sjutton år sedan och efter ett okänt antal kilometer (hastighetsmätaren är trasig) är den nu framme hos familjen Suecanos som deras första bil. En vit Nissan modell Tsuru GS (i Europa och USA heter den Sentra) vilket i här i Cuernavaca är synonymt med taxi. Vår har även tjänat som sådan under två år vilket den tidigare ägaren var ärlig nog att upplysa oss om. Annars var den bilmarknad jag besökte häromveckan full med nymålade bilar av denna modell där ägaren på bilens fösäljningskylt bedyrade: Nunca fue taxi (1), har aldrig varit taxi.

Carcacha är det mexikanska ordet för rishög och eftersom vår varit taxi och fortfarande ser ut som en har vi döpt den till la Carcachaxi. När jag körde Nancy till universitetet på jungfruturen satt hon i baksätet med Gabriel och kände sig precis som om hon åkte taxi. När vi skulle ta samma sväng följande dag så gav bilen skäl för första delen av sitt nya namn. Under en trafikstockning på den motorled som distribuerar trafiken genom staden fick vi motorstopp,  dessutom i kurva och tredje fil från vägrenen.  Även om trafiken rullade väldigt långsamt så blev det helt stopp bakom mig och inte många sekunder gick innan en kör av tutor ljöd när mina medtrafikanter uttryckte sin frustration. Mindre frustrerad blev ju inte jag av det och svetten som rann i min panna berodde inte enbart på eftermiddagsolen i den trettiogradiga värmen.

Jag steg ur och öppnade motorhuven, inte för att jag trodde att jag skulle kunna göra någonting åt vad det nu var som gått sönder men för att visa att jag hade problem. Trafiken började röra sig runt mitt stillastående fordon då plötsligt en stor Jeep dök upp precis bakom, stötfångare mot stötfångare. Med tecken visade föraren att avsikten var att hjälpa mig till vägrenen och sålunda sköt han min bil framför sin tills vi inte längre var i vägen för trafiken.

Väl på vägrenen kunde jag pusta ut samtidigt som jag kände mig väldigt villrådig. Vad gör man nu? Inte har jag tänkt på att skaffa några telefonnummer till bärgare och försäkringspappren hade jag inte heller med. En bråkdel av en sekund övervägde jag att ringa polis, sen kom jag på att jag var i Mexiko. Genom Nancys syster fick vi ett nummer till en bärgare men samtalet bröts av att pengarna på mobilen tog slut. I samma stund stannar en vit Nissan Tsuru med orange lampa på taket och ordet mecánico målat över bakrutan. 

- Behöver ni en mekaniker?
- Ja, tack!


Det visade sig att det var bensinfiltret som var igentäppt och bensinen som mekanikern skakade ut var grå, nästan svart. Nu råkade det vara så att jag hade just ett nytt bensinfilter i bagageluckan. Förmodligen hade föregående ägare köpt det men inte kommit till skott med själva bytet, något som Don Beto, mekanikern, gjorde på inte allt för många sekunder. Han tvättade ur förgasaren med en spray och skakade på huvudet när han pekande på den svarta vätskan som rann ut.

I sammanhanget måste jag erkänna att mina samlade erfarenheter av att meka med motorer sträcker sig till att ha 'sotat ur böjen' på min Puch dakota när jag var fjorton och det möjligen mer för att det var kul att leka med eld än att det egentligen behövdes. När Puchen till slut stannade och inte ville starta igen slutade det med att jag sålde den hellre än att försöka lära mig meka.

Don Beto påpekade ytterligare några ingrepp vilka borde utföras omgående och medan jag sprang mot det närbelägna köpcentrat i jakt på ett nytt batteri så ställde han in förgasaren och rengjorde tändstiften. När jag återvände tomhänt erbjöd han sig att köra oss till en reservdelshandel för att skaffa ett batteri. Sagt och gjort, vi hoppade in i mekanikerbilen och lämnade la Carcachaxi på vägrenen. På vägen fick vi reda på att den trafikstockning vi hamnat i när bilen stannade var orsakad av en skottlossning mellan polis och gangsters i ett område vid sidan av motorleden. På väg tillbaka med nytt batteri hamnade vi åter i en ny trafikstockning, denna gång orsakad av en olycka.

La virgen de Guadalupe sprider väldoft i kupén.

När vi tackat och betalt Don Beto, samt fått hans mobilnummer ifall vi råkar ut för något missöde i framtiden, kunde vi fortsätta mot universitetet och det var nu som att köra en annan bil. Lättad över att äventyret fått ett lyckligt slut och med en något tunnare plånbok parkerade jag framåt kvällen framför huset i Civac. Jag sneglade på den doftask med La Virgen de Guadalupe jag köpt kvällen innan för väldoft och lite kitsch, och log för mig själv. Svärmor är helt på det klara med att försynen både stannade vår bil och sände oss mekanikern för att vi inte skulle råka hamna i något kulregn.

Uppdatering: Don Betos diagnos visade sig inte vara helt korrekt även om hans insats verkligen inte på något sätt var oäven. Mer än bensinfiltret berodde dock själva motorstoppet på att el alternador som sköter strömöverföringen från generatorn tillbaka till batteriet var trasig. Med mitt nyinköpta batteri kunde jag köra ett tag tills det laddade ur. Då råkade vi dessvärre vara ganska långt hemmifrån.

(1) En not till alla språkintresserade och kunniga i spanska. Preteritum används mycket oftare i mexikansk spanska där den peninsulära spanskan använder perfekt. Yttrandet ska inte tolkas som att bilen skulle vara slut, över, finito, kaputt eller på något sätt en avslutat handling.

Resans sista anhalt

Väl i Cuernavaca har vardagen med rutiner och hushållsarbete tagit sin början där resan tog sitt slut. Nancy åker till universitetet och jag är hemma med Gabriel. Återstår att berätta om den sista anhalten.

Los Cabos

Längst ned på den kaliforniska halvön ligger tvillingstäderna San José del Cabo och Cabo San Lucas. I den första av dessa förvuxna byar med gator av sand bor Nancys vän från ungdomsåren, tillika en av mina äldsta vänner på denna sidan av Atlanten, Pepe. Han och hans familj blev våra sista värdar och vad kunde vara bättre än att avsluta resan med sol och bad. Första kvällens solnedgång beskådades från stranden där snart månen lyste klart över vågorna i den varma natten. Under de följande dagarna besöktes flera stränder, en och annan restaurang och så blev vi rikt trakterade av våra värdar.

Playa Cerritos - ett par surfare och vi...

Playa San José, inte mycket trängsel...

...men ganska kraftiga vågor.

En uppspolad död och illaluktande blåsfisk, dagens strandfynd.

Pepe skär upp färsk tonfisk till...

...sashimi.

Här är turismen exklusiv. Många rika amerikaner, en hel del från kändisvärlden, har hus här och om Tijuana var känt för vilt festande så här Los Cabos mera low-key. Här är det diskretion som gäller. Stjärnornas tillhåll ligger dolda från den enda vägen som går genom området, endast synliga från havet. I San Lucas, där vi åkte den obligatoriska båtturen till den ökända klippbågen längst ut på halvöns sydspets, möttes vi av ett avsevärt antal fiskeyachter på väg in mot hamnen. Det visade sig att en stor fisketävling, Bisbee's, pågick. Det som fiskas här är stora fiskar som tonfisk, marlin och mahi-mahi och de som fiskar är amerikaner. När vi sedan gick för att promenera i hamnen såg jag den största ansamlingen av gringos jag sett på hela resan, och det i Mexiko! Uppenbarligen har vi rest genom Latino-Amerika där jag sällan fick chansen att tala engelska.

Klippbågen - känd landmärke vid halvöns sydspets.

En ensam pelikan.

En fiskeyacht på väg in i hamn i Cabo San Lucas.

Efter flera dagar med stränder, solbrännor och festmåltider var det så dags att återvända till utgångspunkten. Vid ankomsten till Mexiko City inträffade resans första egentliga intermezzo då inga av våra betalkort ville fungera. Vi hade bara kontanter till en biljett från flygplatsen till Cuernavaca så frågan var vem som skulle få åka buss och vem som skulle få lifta. Det löste sig tack vare en insats från Nancys syster som fick åka till bussterminalen i Cuernavaca och betala våra biljetter men ack vad jobbigt det kan bli när saker inte fungerar som man vant sig vid att de ska göra.