Tlayacapan - bakom berget i bakgrunden ligger Tepoztlan
På andra sidan Tepoztlans magiska berg ligger Tlayacapan, en by som ännu inte finns med på Mexikanska turistmyndighetens lista över magiska byar, Pueblos mágicos, men som är fylld av mystik, magi och tradition. Här var viktig en handelsplats innan spanjorerna kom, där vägar söderifrån möttes på väg mot Tenochtitlán, då en av världens största städer. Det är den ju än idag med sina drygt 20 miljoner invånare, fast nu heter den Mexico City. Tlayacapan känns lite som Tepoz för tio år sedan, och när jag första gången besökte byn, för ungefär tio år sedan var det väldigt lungt, nästan dött. Nu är det traditionella hantverket upplandat med importerat, grälla skyltar som annonserar alkoholförsäljning och berusade chilangos. Detta sagt måste jag tillstå att folk här sköter alkoholen i offentliga sammanhang avsevärt mycket snyggare än i Sverige. Många mexikaner skulle bli chockade om de besökte en typisk svensk stadsfestival, säg Fallens Dagar, framåt kvällningen.
Kullerstensgator mellan envåningshus med röda tegeltak. Det traditionella hantverket är lergods, en tradition som går tusentals år tillbaka. Här använder man också lergods i terapeutiskt syfte och då inte som inpackningar på några spa-anläggningar. El curandero, shamanen, har en uppsättning små figurer i lera; en ödla, en tusenfoting, en orm, en tjur, en åsna, en spindel, en skorpion och en groda, alla med en cigarett bunden till ryggen. Dessa representerar olika aspekter av naturen och sjukdomar kan uppstå om man har brustit i respekt mot denna. Genom ritualen med lerfigurerna får shamanen reda på till vilket berg, ravin, bäck eller annan plats i naturen man bör gå och offra på. Hur förekommande dessa traditioner med förspanska rötter är idag vet jag inte men i en liten monter på byns museum kan man beskåda dessa figurer.
Lergods - det tradionella hantverket i Tlayacapan...
... har fortfarande stark ställning i utbudet längs affärsgatan.
Precis som i Tepoz är museet inhyst i det gamla klostret, byggt runt 1530. Här var det Agustinermunkar som missionerade bland indianerna och det finns inte färre än 21 små kapell runt om i byn som byggdes samtidigt. Tydligen fanns det gott om tempel som behövdes byggas om och därtill gratis arbetskraft i form av slavar. Förutom den historiska utställningen om byn från Olmecer och Xochimilcer, via den spanska kolonisationen till frihetskrig och sedan revolution, under en tid hade general Zapata sitt högkvarter här, finns det andra kanske lite kusligare saker att beskåda. Då klosterkyrkan renoverades i början på 1980 talet hittade man mumifierade kroppar i träkistor under altaret. Det är kropparna av flera barn och en tonåring som av kläderna att döma ser ut att ha tillhört den spanska överklassen. De förmodas ha begravts nära altaret för att komma fortare till himlen.
Om nu en sådan upptäckts skulle gjorts i Sverige så förmodar jag att man snabbt sett till att kroppen hamnat i en värdig grav. Möjligen hade man också försökt identifiera kroppen, vilket tack vare vår eminenta folkbokföring sedan århundraden säkerligen varit möjligt för att sedan kunna leta upp eventuella efterlevande. Men det här är Mexiko så de små kropparna ligger i sina kistor i glasmontrar och man kan förundras över hur väl bevarade de är med kläder, hår, naglar. Det är tyvärr förbjudet att fotografera.
Klosterkyrkan helgad till Johannes Döparen är en imponerande byggnad.
En av klostrets innegårdar
Taket i klostergången.
Tlayacapan sägs också vara platsen där el Chinelo föddes. Under de spanska herrarna arbetade indianer och meztiser hårt men de tilläts några dagars ledighet just före fastan, ur detta uppstod los carnavales som just nu firas runt om i flera byar runt om i Morelos. Folk passade då på att driva med sina herrar genom att kläda sig i löjligt pråliga kläder, ta på sig en mask av en ljushyad man med skägg och skutta och hoppa för att förlöjliga överklassens dansmanér. Denna tradition lever starkt än i dag och även bland migranter i USA. En sökning på Youtube efter chinelos de morelos gav som första träff en uppvisning av chinelodansare i Kalifornien.
Tepoztlán ligger strax utanför Cuernavaca. En gång i tiden var den en liten by men nu växer städerna så sakteliga ihop och den ökade urbaniseringen innebär onekligen mer trafik. Tepoz, som det kallas, är ett populärt utflyktsmål för många i Mexico City och på helgerna invaderas byn av los chilangos, de från huvudstan.
Berget Tepozteco - I mitten och lite till höger längst upp på berget skymtar man pyramiden som en vit sockerbit.
Här bor också många gringos och många i Mexikos kulturelit har hus här. New Age och hippies blandas med starka lokala traditioner vilket snart kommer att intensifieras med firandet av el carnaval om några veckor. På berget Tepozteco finns en pyramid från 1100-talet och en utsikt utan dess like för den som tar sig den drygt timslånga vägen upp längs stigar och stegar. Berget sägs också vara en utmärkt plats för att skåda ufon och många tar sig hit på vår- och höstdagjämning för att genom olika ritualer, eller bara solbada, ta till sig av den flödande energin. Och nog får man tillstå att det är något magiskt över bergsformationerna och naturen omkring. Det sägs att Gud täljde bergen i Tepoztlán för hand då jorden skapades.
Marknadsgatan där lokalt och regionalt hantverk blandas med plastartiklar från Kina.
Det som lockar i Tepoztlán är marknadsgatan där olika typer av hantverk, och en del kinesiska plastprodukter finns till föräljning även om inslaget av de senare minskat något. Tepoztlán förlorade nämligen statusen som utav av mexikanska turistmyndigheten utsett till Pueblo mágico, magisk by. För mycket plast och piratkopior, för grälla försäljningskyltar och flagrant ambulerande alkoholutskänkning tyckte inte turistmyndigheten om. Tepoztlán stängde, renoverade och startade om och jag måste säga att man lyckats. Även om det är annorlunda än när jag för första gången kom hit för snart femton år sedan men det bibehåller sin magi. Det tyckte turistmyndigheten också och Tepoztlán är åter på listan över Mexikos magiska byar.
En annan anledning att besöka Tepoz är maten och det är marknaden som gäller. Quesadillas, tlacoyos, gorditas och tacos, genuin mexikansk mat när den är som bäst. Utbudet i de olika stånden är ungefär desamma men det som slog mig som en nyhet var du olika såserna man skyltade om. Mangosås, tamarindsås, hibiskussås, sås på jordnötter, på annanas och på, just det... chapulines gräshoppor.
Den sistnämnda var helt okej och vi lyckades till och med snappa upp receptet:
1 sardinburk (standardmått) rostade gräshoppor
1 hackad lök
Några vitlöksklyftor
1 näve chile de arbol
lite vatten och kör allt i mixern.
Cecina - saltat nöttkött, kan avnjutas med nämnda salsa. Foto: David Marquez
Kyrkan och det gamla klostret
Under 25 år, mellan 1555 och 1580, slet indianerna i Tepoztlán med att bygga en kyrka och kloster åt dominikanermunkarna som därifrån ledde sin mission i bygden. De stadiga stenbyggnaderna står ännu kvar och kyrkan används fortfarande som sådan medan klostret bland annat inhyser ett litet museum. Porten som leder in till klostergården från marknaden är dekorerad i mosaik av olika sorters bönor. Varje år gör man om kreationen och i år 2010 hade det naturligtvis el bicentenario, tvåhundraårsfirandet av Mexikos självständighet och hundraårsminnet av Mexikanska revolutionen som tema.
Bönmosaik som visar hjältarna från självständigheten för två hundra år sedan...
... och general Emiliano Zapata som försökte ställa saker till rätta hundra år senare.
Det nya året firades under stillsamma former i lägenheten i Civac. Det skålades i äppelcider av märket Santa Claus och vi tuggade i oss våra tolv vindruvor vid tolvslaget. Detta enligt en egentligen ganska modern spansk tradition som fått fäste här i Mexiko. Mer traditionell nyårsmat är då Pozole, en soppa på stora majskorn som kryddas med oregano, och äts med strimlat griskött och fötter från samma djur.
Andra fötter som mexikanerna gillar att gnaga på är kycklingfötter. En kväll strax efter nyår köpte svärmor lite snacks med sig hem i form av patas de pollo - kycklingfötter, molleja - kräva, och habas - stora gröna bönor. Givetvis allt drypandes av chillisås.
