27 augusti 2010

Mexikos knarkkrig

Det sägs att det började 2006 när president Calderón beordrade ut armén. Mexikos knarkkrig, våldet som de senaste fyra åren krävt drygt 28 000 liv. Några av de senare här i Cuernavaca. I december förra året dödades en av ledarna inom en av kartellerna då militär och polis slog till mot hans gömställe. Det var också här i Cuernavaca.

Det som utspelar sig sedan dess är en omstrukturering i den undre företagsvärlden. En bekant gjorde jämförelsen med vad som händer vid i en lejonflock vid maktskifte. Den nya alfahannen dödar alla ungar för att försäkra sig om att den nya avkomman är sprungen ur hans blod. De nya makthavarna ersätter de gamla med sitt folk.
Som med all tydlighet framgår av artikeln i DN är våldet mycket grovt. Det är regel att de avrättades kroppar bär spår av tortyr. Mutilering och styckning förekommer också. En annan bekant berättade att han fastnat i den trafikstockning som följde på fyndet av ett avhugget huvud. Det hade tillhört en fängelsechef och armarna, benen och kroppen återfanns på tre olika platser. Denna bestialiska grymhet syftar till att skrämma allt motstånd till underkastelse.

Det är också ett väldigt medialt våld. I varje nyhetssändning visas nya döda. Det talas om kidnappningar, korrupta poliser och fängelsevakter och "narcobloqueos", vilket betyder att en kapad buss eller lastbil blockerar en motorväg eller genomfartsled. En ny tidning visar brutala och närgågna bilder på avrättade, blandat med fotografier av lättklädda kvinnor. Den säljs bland annat från en bil som med en megafon på taket annonserar att någon från området mördats. "Läs all om det!
Men skulle det inte vara för tv, radio och tidningar så skulle jag inte märka av något knarkkriget i Mexico. Jag känner ingen, och inte heller känner jag någon som känner någon som har dödats, tack och lov för det! Jag har varken sett eller hört någon skottlossning. Förutom en militärhelikopter som svänger över oss ett par gånger om dagen har jag inte sett några soldater.

Men skräcken är verklig. I våras utlystes undantagstillstånd, men inte av myndigheterna utan via ett e-mail som sedan kablades ut i media. I detta talades om en förestående uppgörelse kommande fredagskväll och folk uppmanades stanna inne. Om man ändå tvunget behövde gå ut så skulle man undvika att klä sig i svart och alla "brats" som kör runt med, de i narcokulturen populära pick-up bilar, gjorde bäst o att lämna dessa hemma.  Man ville undvika att skada oskyldiga. 

En vän berättade hur hon i protest mot att hennes frihet som medborgare och människa begränsades tillsammans med en kompis bestämt sig för att gå ut. De vandrade på folktomma gator i ett ödsligt Cuernavaca där uteliggarna hade en ovanligt lugn utekväll. Någon protest från det civila samhället, vilket annars brukar vara snabb till barikaderna i Morelos, sker inte. Man kan inte demonstrera mot kartellerna.
Våldet är väldigt koncentrerat till de inblandade, karteller, polis och militär, men även om man räknar lågt med att 10% av offren skulle vara oskyldiga är det ändå närmare 3000 liv som spillts. Och vad är de andra då skyldiga till i ett land med miljoner fattiga i händerna på en industri som omsätter miljarder? Hälften av världens kokain konsumeras i USA, på andra sidan gränsen.

Våldet är heller inget nytt i Mexico och existerar naturligtvis utanför knarkkriget. Till exempel förföljs fortfarande fattiga bönder och indianer av paramilitära grupper. Det kan man läsa om på journalisten Erik de la Regueras blog. Där finner man en och annan nyhet från den här sidan atlanten som handlar om något annat än knarkkriget.

24 augusti 2010

Svärmors balkong

Färgerna!
Jag misstänker att min svärmor inte kommer att gilla att jag lägger ut hennes tvättstuga till allmänn beskådan så vi får försöka hålla det lite tyst. Jag tog detta kort härom dagen utan att egentligen tänka på det. När jag nu i efterhand studerar bilden är det inte bara färgerna och en hyfsad komposition som fångar min blick. Jag slås av hur mycket bilden symbolerar hur det kan vara att leva i Mexico. Tvättstugan ligger bakom köket och har ett litet fönster från toaletten (v. hörn ovan). De två andra väggarna är murade med ihåliga cementblock så det blir som en liten balkong där vinden blåser och solen skiner för att torka tvätten. I vänster nedre hörn syns tvättstället med räfflad yta för handtvätt. Här tvättas även en del händer före maten och borstas en del tänder efter maten.

På golvet står hinkar med vatten. Vatten får vi bara under vissa timmar på eftermiddagen. Vi har en cistern på taket som säkerligen rymmer någon kubikmeter men man vet aldrig. Under dessa timmar samlas även dricksvattnet in. Ledningsvattnet kommer direkt från CIVACs egna reningsverk och är helt drickbart, klorerat till den grad att Gabriels badbalja luktar simhall.

Den blå gastanken försörjer spisen och även "el boiler", den grå och svarta cylindern. Varmvattensberedarens gaslåga antändes medelst tändsticka och sen får man vänta i en kvart på att vattnet i duschen blir varmt. Över "el boiler" finns kranen där man växlar mellan cistern- och ledningsvatten. Under "el boiler" finns "la bomba", pumpen som man måste dra igång då man vill fylla på cisternen. Då måste man se till att alla kranar är stängda och att det inte spolas i toalletten för då kan det komma luft i ledningarna och det är inte bra. När "la bomba" har kört i ca tio minuter får man känna på rören. Om de är varma är det dags att rycka ur sladden och så pumpen stannar för då är cisternen full.

Till höger nedan, under det blå skynket står tvättmaskinen. Den får bara svärmor själv röra. Vi motsätter oss inte utan går och köper tvättmedel.

Glödlampa och saltkristaller.

En annan häftig grej på svärmors balkong är taket där saltutfällningar bildar kristaller. På sina håll har det börjat bildas stalaktiter. I framtiden kanske balkongen blir en grotta...

21 augusti 2010

CIVAC



Här bor vi, 3:e vån till höger.
Ciudad Industrial del Valle de Cuernavaca (ungefär Cuernavacadalens industristad på svenska) är namnet på området där vi bor. Precis som namnet anger är det ett industriområde som byggdes upp under 60-talet med den första Nissan fabriken utanför Japan som en av de första industrierna. Nu trängs den med läkemedelsindustrier, kemi- och metallindustri och en fabrik som gör artificiella smakämnen. Den sistnämnda bidrar till den säregna sötaktiga arom som brukar vädras i området, särskilt om man tar infarten vid brandstationen.

Förutom industrier byggdes även bostäder för arbetarna, både lägenheter och små radhus, samt skolor och dagis. Sedan har affärer, banker, restauranger, apotek, biljardhallar och dansskola tillkommit alltefter att området och befolkningen vuxit.

Det är även min frus barndomskvarter, för henne vad Lextorp är för mig. Här lekte hon i trappen och ute på gården. Här gick hon i grundskolan och här är några av barndomsvännerna fortfarande bosatta.



Portvakten

Det kallas för "fontänen".


Bussen från stan.


Gatan 40 Norte, Café och affärsstråket.

Ja, en och annan Argentinare kanske skrattar men här köper vi bröd.











18 augusti 2010

Sueco + Mexicano

Suecano, en sammanslagning av spanskans "sueco" för svensk och "mexicano" för mexikan. Det skulle man kanske kunna kalla mig. "Sue" - svensk från början men sedan 14 år tillbaka även "cano" sedan jag kom till Mexico som 18-åring för första gången.

Lika länge har jag också känt min fru som är född i Mexico och bodde de första två tredjedelarna av sitt liv i den femte solens land. Men hennes epitet blir svårare och med samma logik borde det börja med "Mex", men hur fortsätter man? Mexeca? (får indianska konnotationer), Mexi-Sueca? (Då är ju hela "Sverige" med), Mexichueca, kanske? (Chueco=skev på spanska).

Den yngste familjemedlemen, nio månader gamle Gabriel, är ännu ett oskrivet kort då det gäller kulturell & social präglan. Om han blir en "Suecano" "Mexichueco" eller en kosmopolit med multikulturell kompetens får framtiden utvisa...

... men han gillar lime (limón) och tortilla doppad i buljongen från de kokta bönorna.