Chiapas högland

Katedralen i San Cristobal

San Cristobal
På drygt två tusen meters höjd och en knapp timmes bilfärd från Tuxtla Gutierrez ligger San Cristobal de las casas. Grundad av spanjorerna 1528 var staden fram till 1800-talet huvudstad i Chiapas och även om Tuxtla numera är Chiapas politiska och ekonomiska centrum så är San Cris delstatens kulturella huvudstad. Den koloniala arkitekturen dominerar i centrum och skulle det inte vara för att man hör Tzotzil talas på gatan så skulle man kunna tro att man vore i Spanien om man bara tittade på husens fasader. 40% av stadens invånare tillhör ursprungsbefolkningen och av dem så talar ungefär hälften ett annat modersmål än spanska och i den här delen av Chiapas högländer betyder det oftast Tzotzil.

Kolonial arkitektur i San Cristobal under regntunga skyar

Det är nu mitt femte besök i denna turistmagnet och vallfärdsort bland back-packers. För fjorton år sedan var jag själv en av dem på mitt första besök i staden och det slår mig hur staden förändrats. En mexikan skulle förstå precis om jag sa att staden har blivit mer fresa och när den förut var mer banda. Om inte backslick så i alla fall nu mer kortklippt och mindre dreadlocks. Gågatan som hade anlagts redan förra gången jag var här för fyra år sedan har nu förlängts flera kvarter bortom torget och där fyllts av små boutiqer som säljer moderiktiga kläder. Det är egentligen inget fel med det, de närmare två hundra tusen invånarna har väl rätt till ett shoppingstråk, men tillsammans med internationella hamburgerkedjor börjar stan se ut som vilken stad som helst. När allt blir samma överallt försvinner känslan av att något är speciellt, unikt eller särskilt. Globalisering och gentrifierening är de bakomliggande fenomenen och det är väl precis så illa att man är en del av det själv där man sitter på en tapasbar och njuter av ett glas rött och lite tid för ett samtal när Gabriel äntligen somnat i vagnen.

Gågatan i San Cristobal kantat av kaféer, barer och boutiquer.

.

Moderiktig och cool kan man bli om man handlar här.

Nu är det inte så att turisterna kommer hit för den sorts shopping som erbjuds i de små boutiqerna även om det säkerligen handlas ett och annat plagg där också. Det är försäljningen av hantverk på den stora marknaden vid Santo Domingo som lockar. Här finns regionalt tillverkat hantverk, främst vackert broderade sjalar, blusar och kjolar och en del industriellt tillverkade textilier från Guatemala. Vi handlade en del här men eftersom vi denna gång, till skillnad från tidigare har en bil hade vi möjlighet att bege oss dit tygen vävs och blusarna broderas så vi gav oss av till Zinacantan.

Broderi från Zinacantan.

Zinacantan
I Zinacantan vävs och broderas det i stort sett i vart enda hus. Det är kvinnornas arbete och tillsammans i familjen eller med andra bildar de små cooperativ dit man som besökare blir inbjuden att handla deras hantverk samt att få möjlighet att se hur det blir till. Det finns ingen hantverksmarknad i byn utan det är i hemmen som försäljningen till turisterna sker. Byn använder sig också av en turistskatt och vid en vägtull får man betala 15 pesos (ca 8 skr) per person. Då ingår också rättigheten att besöka kyrkan vilken, liksom i närliggande San Juan Chamula är något speciell. Gudstjänsterna leds av byns äldste, los mayordomos, snarare än av en katolsk präst och bänkarna är placerade långt bak vilket lämnar gott om plats på golvet framför altaret där gudstjänstdeltagarna sitter.

Vävning.

Efter att ha ätit de billigaste tacos vi funnit i Mexiko, 3 pesos styck, till frukost fortsatte vi vår färd genom det chiapanesiska höglandet mot staden Simojovel, där den bärnsten som finns att köpa i smycken på i stort sett varje marknad i delstaten har sitt ursprung. Vi hade tittat på kartan och tyckt att det inte såg ut att vara så långt men hade inte riktigt räknat med hur vägen dit skulle se ut. Slingrande hårnålskurvor upp och ned längs sluttningarna fick Hjärtumsvägen att likna en raksträcka och på sina ställen blockerades halva vägen av stenar som rasat från sluttningen ovan. På andra ställen saknades halva vägen eftersom den rasat ner längs sluttningen nedan och en del kilometer saknade asfalt där beläggningen bestod av grus och lera.

Utsikt längs vägen till Simojovel.

Mera utsikt från vägen mot Simojovel.

Simojovel
Det här är zapatistaland. Guerillan Ejercito Zapatista de Liberación Nacional, EZLN dök upp på nyårsdagen 1994 och ockuperade ett antal större städer på höglandet, däribland San Cristobal de las casas. Efter några veckors strider mot den mexikanska armén lade man ner vapnen och har sedan dess fört en fredlig kamp för ursprungsbefolkningens rätt till självstyre. Man har slängt ut politiska partier och dess representanter och skapat sina egna institutioner, bland annat egna skolor i ett område där det tidigare inte fanns några. EZLN, med dess mytiske ledare Subcomandante Marcos fick från början stor internationell uppmärksamhet och spelade en stor roll i den globaliseringsrörelse som växte sig stark i glappet mellan kommunismens fall och kriget mot terrorns början som utmärkte 1990-talet. Numera lever zapatisterna i en tillvaro långt bort från mediernas strålkastarljus och även om skyltarna som upplyste oss att vi befann oss på autonom mark var anfrätta av rost och tidens tand verkade basen, el caracol som de kallas, Jobil sjuda av liv och aktivitet när vi for förbi.

Zapatistadockor på hantverksmarknad är verkar fortfarande vara en storsjälare.

Väl framme efter nästan fyra timmar i kurvorna där de mesta gick på 2:ans eller 3:ans växel var det nästan bara att vända för att hinna tillbaka innan mörkrets inbrott. Jag hade ingen lust att ge mig i kast med kurvorna i mörkret så första bästa servering fick duga för att stilla hungern. Eftersom det var feria i staden, då stadens helgon är San Antonio som firas den 13 juni, hade ett pizzastånd slagits upp längs marknaden och där hann vi smörja kråset innan det var dags att leta upp bärnstensförsäljningen. Till vår förvåning fann vi bara tre butiker som sålde bärnsten och smycken, förutom de människor som erbjudit oss att köpa direkt på gatan. Vi handlade i gruvarbetarnas kooperativa butik och efter en knapp timmes besök i Simojovel kastade vi oss i bilen för att köra tillbaka till San Cristobal. Återresan gick på nästan halva tiden, kanske berodde det på fler nerförsbackar eller på att jag under en betydande del av sträckan lyckades hänga på en pickup lastbil som verkade känna vägen och veta var man kunde gasa och när man skulle bromsa. Ungefär samtidigt som mörkret föll rullade vi ner för backarna mot San Cristobal och den efterlängtade hotellsängen.

Bärnstensbutiken.

Bestulna
Nästa morgon var vi bra trötta när vi staplade ur sängen, packade ihop våra grejer, lämnade hotellet och gjorde oss redo för att lämna stan. Även om hotellet låg centralt flyttade vi bilen ett par kvarter närmare centrum för att sedan gå och få oss lite frukost innan det var dags att köra vidare mot Juchitán, Oaxaca. I det halvt medvetslösa tillstånd vi befann oss lämnades en ryggsäck med två datorer kvar i bilen. När vi sedan återvände var den borta. Om någon öppnat bilen, vilket kanske inte kräver med än en bit ståltråd och lite färdighet, eller om det var så illa att en dörr lämnats olåst vet jag inte. Någon försäkring har vi inte och förutom Nancys laptop försvann också den som tillhörde hennes jobb. Dessutom en mobiltelefon, mp3 spelare, och all bärnsten som vi köpt dagen innan i Simojovel. Det är svårt att sätta ord på känslorna som välde upp inom mig. Hur kunde jag vara så dum att jag lämnat ryggsäcken i bilen? Varför tog jag den inte med mig, eller  lade den i bagageluckan? Ånger, eller snarare ångest av den sorten som känns fysiskt i magen och halsen. Ögonblicket då jag stoppat ned ryggsäcken mellan förarsätet och baksätet spelades upp i huvudet om och om igen. Vi bestämde oss för att polisanmäla händelsen vilket visade sig vara en segdragen process. Från det att vi fann el ministerio publico, där man gör sin anmälan tills att vi fick göra den tog det 21 timmar. Det blev ytterligare en natt i San Cristobal innan vi till slut kunde lämna staden och anträda återfärden norrut.

Lärarmöte på playan

Román, lärare i filosofi och rektor, skribenten själv, Elena, lärare i engelska och Alex som undervisar litteraturvetenskap.

När vi efter några dagar i huset i Berriozábal dividerat och diskuterat, vägt för- och nackdelar och framför allt kännt efter med magen, bestämde vi oss för att inte stanna ytterligare ett år i Mexiko utan återvända till Sverige som planerat. Av den tid som återstår innan återfärden tänkte vi använda en del till att resa och vad då bättre än att använda sig av det eminenta nätverket Couchsurfing?

Couchsurfing är ett internetbaserad nätverk där medlemmarna skapar sig en profil och något förenkat säger: "Här bor jag och om någon har vägarna förbi så har jag en soffa om ni behöver sova någonstans." Mycket mer än att resa billigt genom att slippa undan dyra hotellnotor handlar det om ett sätt att träffa människorna som bor och lever på de platser man besöker. Istället för att från hotellet gå ut på stan med guideboken i handen så kan man få en guidad tur av någon från lokalbefolkningen. Ofta får man väldigt trevlig umgänge samtidigt och kanske till och med en middag, eller så erbjuder man sig att laga middag som tack för soffan. Vår lägenhet i Bergsjön förvandlades emellanåt till ett veritabelt vandrarhem och vi har haft förmånen att träffa många intressanta människor från hela världen.

Här i Tuxtla var det Alejandro som var vår första värd. Vi möttes i centrum på fredagseftermiddagen och han visade oss var vi kunde få oss en schysst torta, en stor mexikansk sandwich. Väl hemma oss Alex fick vi låna hans rum och hans säng och själv flyttade han in på golvet hos paret han delade lägenheten med. På kvällen hängde jag med dem ut till en tapas bar för några öl och en trevlig pratstund. De hade planer på att åka till playan över helgen så vi stuvade om i våra planer och bestämde oss för att hänga på. På lördagsförmiddagen satte jag mig återigen bakom ratten för en tjugomila färd till kusten.

Boca del cielo

Boca del cielo, himlens mun eller kanske den himmelska munnen, så heter stranden vi åkte till. Namnet figurerar i den Mexikanska fimen Tu mamá también, Din morsa också, men den är inspelad annorstädes. Stranden ligger på en sanbank några hundra meter från kusten så för att komma dit får man lämna bilen och åka båt den sista biten. Väl framme har man de bästa av två världar, på sidan som vätter mot stilla havet rullar stora vågor in för den som inte räds att bli kullkastad eller kämpa mot lömska underströmmar. På andra sidan mot kusten till är vattnet alldeles lugn och passar fantastiskt för en liten ett och etthalvt åring att plaska i.

Häftiga vågor på ena sidan...

lugnt och plaskvänligt på den andra.

Aljandro är lärare i litteratur, och av de vänner som följt med var två av fyra lärare. En av dem tjänstgjorde förtillfället även som rektor så ni kanske kan ana vad konversationen runt lägerelden på stranden under kvällen kretsade kring. Fantastiskt att under dessa former få utbyta erfarenheter med kollegor och skrämmande hur internationella tendenserna av kunskapskvantifiering och politisering av skolan verkar vara.

Våra nyfunna vänner var tvugna att återvända redan tidig eftermiddag då en av dem som inte var lärare utan bitr. redaktör på en lokal tidning var tvungen att arbeta kvällspasset. Vi tog farväl och los Suecanos låg kvar i hängmattan ytterligare ett dygn.

Moíses kom förbi på en båt och sålde kokosnötter...

... och när man druckit upp saften tar han fram macheten och klyver dem så man kommer åt köttet.

Kokospalm, vår cabaña, hydda,  i bakgrunden.

Med mobilt bredband tänkte jag sköta min undervisning härifrån via Skype nästa år. Tidsskillnaden mellan Mexiko och Sverige kan dock ställa till det.

Inte bara sol och bad. Minuterna innan det tropiska regnet drar in med full kraft.

Roadtrip

Klockan 05.30, bara en halvtimme senare än planerat, rullade en fulltankad carcachaxi ut från bensinstationen där vi även passat på att kolla olja och lufttryck inför den drygt 85 mil långa resan vi hade framför oss. Målet var Tuxtla Gutierrez, huvudstad i delstaten Chiapas längst ner i södra Mexiko med gräns mot Guatemala. Enligt den färdbeskrivning som vi skrivit ut från Secretaría de Caminos y Transportes hemsida (motsvarande Vägverket eller heter det Transportstyrelsen numera?) så skulle resan ta 8 timmar och 28 minuter. Det är säkert möjligt om man har ett någorlunda modernt fodorn och inte har en ett och ett halvt-åring med på resan. Eftersom familjen Suecanos färdas i en 17 år gammal före detta taxi och med en liten som emellanåt tröttnar på att sitta still i sin bilbarnstol hade var vi inställda på att det nog skulle ta längre tid än så.

Popcatéptl - berget som ryker gör skäl för sitt namn i morgonsolen.

När vi kommit över gränsen till delstaten Puebla lyste de första solstrålarna upp vulkanen Popocateptls östra sida och i morgonljusets skuggor visade den västra sidan sluttningar alla tänkbara nyanser i blått och grönt. Namnet är nahuatl och betyder "berget som ryker" och från toppen stiger ständigt ett moln av ånga från vulkanens krater. Kanske var det av ren inspiration som vår carcachaxi fick för sig att släppa ut ett liknande vitt, tjockt rökmoln ur avgasröret just när vi körde förbi vulkanen? Kanske var bilen morgontrött och de sega stigningarna längs vulkanens sluttningar blev lite för mycket så här på morgonkvisten? Hursom helst så har jag lärt mig att det är motorn som överhettats och då är det bara att stanna och låta den svalna en stund. Tjugo minuter senare var vi iväg och bilen betedde sig som om inget hade hänt.

Frukost, en strykarhund tittade girigt på oss och fick några smakprov av våra smörgåsar.

Efter tre och en halv timme var det dags för en första rast och frukost. Vi hade då kommit fram till en annan vulkan, el Pico de Orizaba, Mexikos högsta berg vars topp mäter 5636 m.ö.h. Bersgtoppen var höljd bland molnen men solen lyste på oss när vi åt våra tamales, ångkokta knyten med fylld majsdeg inrullade i bananblad och drack färdigsockrat kaffe.

Här tar delstaten Veracruz vid och längs med denna avlånga landsände skiftade landskapet och efter ett par timmar var vi nere på dett platta låglandet med frodiga gräsmarker blandat med träsk och bananskogar på båda sidor om den spikraka motorvägen. Här förvandlades vår carcachaxi till en Tsurrari (modellen Tsuru + känt italienskt bilmärke) och flög fram över vägbanan. Eftersom den inte har någon fungerande hastighetsmätare noterades ingen topphastighet men det var inte värre än att jag med jämna mellanrum själv blev omkörd. Det kan vara så att upplevelsen är större än den egentliga hastigheten när fartvinden viner i dörrarna så fort man kan lägga in femmans växel. Plattan i bott alltså, det höll i två timmar sen kunde jag återigen skåda ett vitt rökmoln bakom bilen och känna doften av bränd olja. Dags för ytterligare en paus.

Nancy och Gabriel väntar på att motorn ska svalna så att vi kan köra vidare.

Världens sämsta kafé! Helt öde bredvid en bensinstation längs motorvägen saknades i princip allt som fanns på menyn, utom mindre komplicerade kaffevarianter. Espresson jag drack var den sämsta jag haft i Mexiko sedan 2003 och killen som skötte butiken verkade närmast förnärmad över att vi kommit och stört hans ensamhet. Jag var tvungen att skratta när jag kom ut och såg att det till och med fanns en drive-thru!

När vi kommit så långt att det var dags att vika av åt sydöst mot Chiapas var det hög tid för någonslags middag. På en liten roadside restaurang lyckades vi få i oss några tacos dorados, fylld ihoprullad och friterad tortilla som serveras med creme fraiche och riven ost. Gabriel blev helt fascinerad av den mindre zoologiska trädgård, i alla fall när det gäller fjäderfä, som vi fann bakom restaurangen. Här fanns hönor, tuppar, kalkoner och framför allt ankor. Kan man tänka sig, de kvackade precis som Gabriels leksaksankor i den lilla farmen som mormor köpt åt honom under sin resa till USA. Helt plötsligt fick leksakerna sin förebild i verkligheten.

Ner mot Chiapas tog bergen åter vid och när vi närmade oss resans mål slingrade sig vägen som en serpentin längs de gröna bergssidorna där den ockrafärgade jorden lyste blottlagd av skred. Det vackra landskapets klimax var då vi körde över den 1208 meter långa bron, Puente Chiapas, som sträcker sig över vattenkraftsdammen Nezahualcóyotl. Bron är dock bara tio meter bred med två körfält och inget mitträcke så det var bara att hålla ögonen på vägen och snegla på utsikten i ögonvrån. Kameran var tyvärr inte tillgänglig och bilden jag hittade på Wikipedias artikel om bron gör den inte rättvisa men kanske kan ge en idé.

Chiapasbron - landskapet är vackrare i verkligheten

På andra sidan kom vi snart till den sista vägtullstationen innan Tuxtla. Härifrån försökte vi ringa till de som hade lovat att låna oss ett hus men fick inget svar. Som tur var hade vi en plan B, Nancys granne och lekkamrat från barndomen som bor i staden sedan några år tillbaka. Vi hade träffat henne när hon besökt sina föräldrar i Civac veckan tidigare för en begravning så det kom inte helt oväntat när vi ringde.

Dagen efter fick vi tag på de personer som via Nancys chef hade lovat att låna oss ett hus under vår vistelse här och vi gav oss av till Berriozábal, 20 minuter utanför Tuxtla där huset låg. Nu visade det sig att det var just bara ett hus, i och för sig i två våningar med balkong och tre badrum men inga möbler, förutom en säng. Det räckte ju i och för sig för oss för tillfället och efter att ha rest in till Tuxtla för Nancys jobb under dagarna så var det alltid väldigt skönt att komma tillbaka till "Berrio" på eftermiddagen. Tuxtla är en ganska tråkig stad med ett olidligt klimat, varmt och fuktigt, medan Berriozábal är en stor by eller liten stad som ligger några hundra meter högre och är således svalare, behagligare och lugnare på alla sätt och vis. Här sträcker sig inte bebyggelsen särskilt många kvarter utifrån torget, plaza de la marimba, men det är ändå tillräckligt stort för att det ska finnas ett par bankomater och ett gym. Vid torget finns också en liten restaurang där los Suecanos lät sig trakteras såväl till frukost som till middag av den pratsamme kocken som nog tyckte att det var spännande med långväga gäster. Några andra turister syntes inte till, som vanligt är jag den ende gringon.

Livets bröd

La plaza de la Marimba, torget i Berriozábal där det ges marimbakonsert varje söndag.