Feliz Navidad...

Julpynt i Mexiko

... eller God Jul som man säger på svenska. Då temperaturen ligger på dryga 25 grader och den enda snö som kan skådas kommer från sprayburkar är det lite si och så med julstämning hos en utlänning men mexikanerna själva verkar inte bekommas. Ljusslingor som spelar julmelodier, uppblåsbara tomtar och snögubbar och överdådigt dekorerade julgranar (med snöspray) finns att beskåda var man vänder blicken. Den stora Coca-Cola julgranen är traditionsenligt på plats på det stora torget i Cuernavaca där det numera också under en månads tid finns en isbana för allmänhetens skridskoåkning.

Piñatas på rad till försäljning

December är en festlig månad i Mexiko. Först ska landet skyddshelgon, la Virgen de Guadalupe, firas ordentligt och från den 16 fram till den 23 ordnas varje kväll vad man kallar för Posada. Ordet posada betyder härbärge och syftar till den bibliska historien om Josef som med sin höggravida fru Maria som sökte just detta i Betlehem för drygt två tusen år sedan. Här samlas grannar och går i procesion med tända ljus i händerna runt i området och frågar sig y ahora por donde?(egentligen är det ora pro nobis latin), och vart ska vi nu ta vägen? När processionen är över och man inte funnit något härbärge (det gjorde som bekant inte Josef och Maria heller utan fick tillslut nöja sig med ett stall) är det dags att slå sönder la piñata till alla barns, och en del vuxnas förtjusning. I den lite kyliga december kvällen då temperaturen kan falla ner mot dryga tio grader bjuds det också på ponche, en varm fruktdryck vilken kan spetsas med önskad spritsort, oftast tequila eller rom, för ökad värme.

Julkrubban i parken - i väntan på Jesusbarnet

Det är inte bara grannar som ordnar posadas, även i andra sociala sammanhang används traditionen som ursäkt till att ställa till med fest. Det talas om el maraton Guadalupe-Reyes vilket innebär att man festar varje kväll från den 12 december till den 6 januari, día de los reyes magos, den dag då de tre vise männen anses ha nått fram till stallet och med sina gåvor till Jesusbarnet. Traditionsenligt är det denna dag då barnen i Mexiko och andra katolska länder får sina presenter med även här har sedan länge den Coca-cola röda tomten dykt upp under julnatten och lämnat paket som öppnas på morgonen den 25:e. För många barn innebär detta en mindre julklapp på jul och en större i januari.

Hård tomtebevakning

Även om maten inte står i centrum på samma sätt som i Sverige med sina julbord, julluncher och jultallrikar från Lucia och framåt, så äts det naturligtvis julmiddag även i Mexiko. Traditionell julmat i här är bland annat bacalao torkad fisk, ofta importerad från Norge, och romeritos, räkor i tomatsås med en ört som liknar rosmarin. Kalkon är också vanligt och det kommer även finnas på los Suecanos julbord när vi åker till syster-republiken Tezoyuca där Nancys syster bor. Vi bidrar med ädelostfylld smördegsinbakad chili med tomatsås och stor grönsallad med jordgubbar, det är säsong här nu.

God Jul önskar vi alla läsare!

La Virgen de Guadalupe

Den gångna helgen var det trångt i Mexico City, framför allt i de nordöstra stadsdelarna omkring la basílica de Guadalupe när 5,5 miljoner pilgrimer kommit för att be till vår fru av Guadalupe, Mexikos skyddshelgon på hennes dag, den 12 december.

Juan Diegos Tilma finns att beskåda i Mexico City

Legenden berättar att 1531, tio år efter att spanjorerna erövrat det landområde som idag är känt som Mexico och börjat sprida katolicismen bland ursprungsbefolkningen, var indianen Juan Diego Cuauhtlatoatzin på väg till kyrkan. Då han gick förbi berget Tepeyac hörde han en röst som ropade på honom. När han klättrat upp för berget uppenbarade sig en ung flicka omgiven av ett gyllene sken. Det var jungfru Maria Guds moder som stod framför honom. Flickan talade till honom och sade åt honom att gå till biskopen och be honom bygga en kyrka till hennes ära. När biskopen inte trodde på Juan Diego återvände han till berget och åter igen uppenbarade sig den unga flickan. Hon upprepade sin befallning att få en kyrka uppförd och Juan Diego gick åter till biskopen. Denne ville fortfarande inte tro på hans berättelse utan krävde ett tecken från jungfru Maria. När Juan Diego två dagar senare gick tillbaka till berget Tepeyac uppenbarade sig flickan igen och sade åt honom att plocka rosor. Det var mitt i vintern och borde inte funnits några rosor men till sin förvåning såg Juan Diego att berget var fullt av dem. När han plockat famnen full lade flickan rosorna i hans tilma, en slags mantel gjord av fibrerna från maguey plantan, och bad honom gå med blommorna till biskopen. När de vecklade ut manteln hos biskopen såg de hur jungfruns bild framträdde på tyget. Detta tygstycke finns nu på väggen ovanför altaret i den enorma kyrka (plats för 10.000 människor) som numera ligger vid berget Tepeyac.

Innan spanjorerna kom till Mexiko fanns det reden en helgedom på detta berg vilken revs i den massiva förstörelse av tempel som spanjorerna ägnade sig åt i sina försök att utrota de inhemska trosföreställningarna. Detta tempel var helgat åt Tonantzin, en gudinna som i den Aztekiska kosmologin har ställningen som Moder jord eller alla gudars moder, inte helt olik jungfru Marias ställning som Guds moder inom katolicismen.

Juan Diego kanoniserades av påven Johannes Paulus II och i den av vatikanen utförda utredning visade det sig att han ingalunda var den ödmjuka lantarbetare som legenden framhåller utan att han kom från den Aztekiska härskarfamiljen med titeln Tlacateccatl, (han som befaller krigarna) och höll kommando över 8000 man. Hans kungliga blod och sociala ställning kan ha bidragit till den masskonvertering som skedde bland azteker och andra indianfolk efter miraklet vid Tepeyac, eller kanske de fortsatte tillbe Tonantzin, fast de nu kallade henne La Virgen de Guadalupe? Eller är de båda aspekter av samma metafysiska manifestation?

La Virgen i Magey, en för indianerna viktigt planta.

Hon är inte bara skyddshelgon för Mexiko utan för hela den amerikanska kontinenten. Bland latinos och chicanos i USA är hon en viktig symbol för kulturell identitet och förekommer ofta i grafittimålningar eller som tatuering. Här i Mexiko finns hon i varje kvarter och vid varje virgencita hölls mässa i lördags. Jag har henne i min bil, och vid basketplanen där jag brukar träffa min kompis el Pollo för en pratstund på kvällskvisten, vakar hon över oss.

La Virgen vid basketplanen, med en knäböjande Juan Diego i förgrunden

Fiskfestival i Coatetelco

Solnedgång över La laguna de Coatetelco.

Den numera bilburna familjen Suecanos gav sig ut på söndagsutflykt till den lilla orten Coatetelco för att besöka den tioårs jubilerande Feria del pescado, Fiskfestivalen. Byn ligger vid en liten sjö där det har fiskats sedan urminnes tider och festivalen uppkom för att bevara och föra vidare de traditioner som varit förknippade med livet på runt sjön.

Huentle a los airecitos - offergåvor vid sjöstranden.

Två gånger om året firar man Teopiski, först i juni då man genom cermonier och ritualer ber om god skörd efter att sådden är avklarad, och sedan i november då man tackar för det man kunnat skörda. En högtid inte helt olik amerikanernas tacksägelse alltså men i Coatetelco är det inte kalkon utan fisk, främst Tilapia som här i Mexico kallas för mojarra, som står på bordet.

Stekt mojarra - eller det som blev kvar.

Förutom mat och dryck såldes lokalt och regionalt hantverk samt ekologiska produkter på en liten marknad och på scenen blandades indianska danser (danza prehispanicas) med folkmusik. Framåt eftermiddagen var det dock baktakten som dominerade när lokala förmågor värmde upp för dragplåstret, den chilenska reggaesångerskan Moyenei som tillsammans med Roco Pachucote från den mexikanska gruppen La maltida vecindad y los hijos del quinto patio utgör Sonidero Meztizo. Vi fick en pratstund med artistparet efter uppträdandet som berättade om en planerad turné i Europa nästa sommar så håll utkik.

Moyenei

La Carcachaxi

Efter sju sorger och elva bedrövelser, tre mekaniker och två elektriker (vilket är skilda yrkeskategorier här när det gäller bilar) så rullar vi nu runt på vägarna i Morelos. I går var vi i Tezoyuca och bilen höll så idag vågade vi oss ända till Coatetelco för den årliga fiskfestivalen, La feria del pescado, mer om det vid senare tillfälle. Händelsen nedan ligger alltså något bakåt i tiden. 

La Carcachaxi 

La Carcachaxi - snyggare än grannens gamla Datsun.

Tillverkad här i Civac för sjutton år sedan och efter ett okänt antal kilometer (hastighetsmätaren är trasig) är den nu framme hos familjen Suecanos som deras första bil. En vit Nissan modell Tsuru GS (i Europa och USA heter den Sentra) vilket i här i Cuernavaca är synonymt med taxi. Vår har även tjänat som sådan under två år vilket den tidigare ägaren var ärlig nog att upplysa oss om. Annars var den bilmarknad jag besökte häromveckan full med nymålade bilar av denna modell där ägaren på bilens fösäljningskylt bedyrade: Nunca fue taxi (1), har aldrig varit taxi.

Carcacha är det mexikanska ordet för rishög och eftersom vår varit taxi och fortfarande ser ut som en har vi döpt den till la Carcachaxi. När jag körde Nancy till universitetet på jungfruturen satt hon i baksätet med Gabriel och kände sig precis som om hon åkte taxi. När vi skulle ta samma sväng följande dag så gav bilen skäl för första delen av sitt nya namn. Under en trafikstockning på den motorled som distribuerar trafiken genom staden fick vi motorstopp,  dessutom i kurva och tredje fil från vägrenen.  Även om trafiken rullade väldigt långsamt så blev det helt stopp bakom mig och inte många sekunder gick innan en kör av tutor ljöd när mina medtrafikanter uttryckte sin frustration. Mindre frustrerad blev ju inte jag av det och svetten som rann i min panna berodde inte enbart på eftermiddagsolen i den trettiogradiga värmen.

Jag steg ur och öppnade motorhuven, inte för att jag trodde att jag skulle kunna göra någonting åt vad det nu var som gått sönder men för att visa att jag hade problem. Trafiken började röra sig runt mitt stillastående fordon då plötsligt en stor Jeep dök upp precis bakom, stötfångare mot stötfångare. Med tecken visade föraren att avsikten var att hjälpa mig till vägrenen och sålunda sköt han min bil framför sin tills vi inte längre var i vägen för trafiken.

Väl på vägrenen kunde jag pusta ut samtidigt som jag kände mig väldigt villrådig. Vad gör man nu? Inte har jag tänkt på att skaffa några telefonnummer till bärgare och försäkringspappren hade jag inte heller med. En bråkdel av en sekund övervägde jag att ringa polis, sen kom jag på att jag var i Mexiko. Genom Nancys syster fick vi ett nummer till en bärgare men samtalet bröts av att pengarna på mobilen tog slut. I samma stund stannar en vit Nissan Tsuru med orange lampa på taket och ordet mecánico målat över bakrutan. 

- Behöver ni en mekaniker?
- Ja, tack!


Det visade sig att det var bensinfiltret som var igentäppt och bensinen som mekanikern skakade ut var grå, nästan svart. Nu råkade det vara så att jag hade just ett nytt bensinfilter i bagageluckan. Förmodligen hade föregående ägare köpt det men inte kommit till skott med själva bytet, något som Don Beto, mekanikern, gjorde på inte allt för många sekunder. Han tvättade ur förgasaren med en spray och skakade på huvudet när han pekande på den svarta vätskan som rann ut.

I sammanhanget måste jag erkänna att mina samlade erfarenheter av att meka med motorer sträcker sig till att ha 'sotat ur böjen' på min Puch dakota när jag var fjorton och det möjligen mer för att det var kul att leka med eld än att det egentligen behövdes. När Puchen till slut stannade och inte ville starta igen slutade det med att jag sålde den hellre än att försöka lära mig meka.

Don Beto påpekade ytterligare några ingrepp vilka borde utföras omgående och medan jag sprang mot det närbelägna köpcentrat i jakt på ett nytt batteri så ställde han in förgasaren och rengjorde tändstiften. När jag återvände tomhänt erbjöd han sig att köra oss till en reservdelshandel för att skaffa ett batteri. Sagt och gjort, vi hoppade in i mekanikerbilen och lämnade la Carcachaxi på vägrenen. På vägen fick vi reda på att den trafikstockning vi hamnat i när bilen stannade var orsakad av en skottlossning mellan polis och gangsters i ett område vid sidan av motorleden. På väg tillbaka med nytt batteri hamnade vi åter i en ny trafikstockning, denna gång orsakad av en olycka.

La virgen de Guadalupe sprider väldoft i kupén.

När vi tackat och betalt Don Beto, samt fått hans mobilnummer ifall vi råkar ut för något missöde i framtiden, kunde vi fortsätta mot universitetet och det var nu som att köra en annan bil. Lättad över att äventyret fått ett lyckligt slut och med en något tunnare plånbok parkerade jag framåt kvällen framför huset i Civac. Jag sneglade på den doftask med La Virgen de Guadalupe jag köpt kvällen innan för väldoft och lite kitsch, och log för mig själv. Svärmor är helt på det klara med att försynen både stannade vår bil och sände oss mekanikern för att vi inte skulle råka hamna i något kulregn.

Uppdatering: Don Betos diagnos visade sig inte vara helt korrekt även om hans insats verkligen inte på något sätt var oäven. Mer än bensinfiltret berodde dock själva motorstoppet på att el alternador som sköter strömöverföringen från generatorn tillbaka till batteriet var trasig. Med mitt nyinköpta batteri kunde jag köra ett tag tills det laddade ur. Då råkade vi dessvärre vara ganska långt hemmifrån.

(1) En not till alla språkintresserade och kunniga i spanska. Preteritum används mycket oftare i mexikansk spanska där den peninsulära spanskan använder perfekt. Yttrandet ska inte tolkas som att bilen skulle vara slut, över, finito, kaputt eller på något sätt en avslutat handling.

Resans sista anhalt

Väl i Cuernavaca har vardagen med rutiner och hushållsarbete tagit sin början där resan tog sitt slut. Nancy åker till universitetet och jag är hemma med Gabriel. Återstår att berätta om den sista anhalten.

Los Cabos

Längst ned på den kaliforniska halvön ligger tvillingstäderna San José del Cabo och Cabo San Lucas. I den första av dessa förvuxna byar med gator av sand bor Nancys vän från ungdomsåren, tillika en av mina äldsta vänner på denna sidan av Atlanten, Pepe. Han och hans familj blev våra sista värdar och vad kunde vara bättre än att avsluta resan med sol och bad. Första kvällens solnedgång beskådades från stranden där snart månen lyste klart över vågorna i den varma natten. Under de följande dagarna besöktes flera stränder, en och annan restaurang och så blev vi rikt trakterade av våra värdar.

Playa Cerritos - ett par surfare och vi...

Playa San José, inte mycket trängsel...

...men ganska kraftiga vågor.

En uppspolad död och illaluktande blåsfisk, dagens strandfynd.

Pepe skär upp färsk tonfisk till...

...sashimi.

Här är turismen exklusiv. Många rika amerikaner, en hel del från kändisvärlden, har hus här och om Tijuana var känt för vilt festande så här Los Cabos mera low-key. Här är det diskretion som gäller. Stjärnornas tillhåll ligger dolda från den enda vägen som går genom området, endast synliga från havet. I San Lucas, där vi åkte den obligatoriska båtturen till den ökända klippbågen längst ut på halvöns sydspets, möttes vi av ett avsevärt antal fiskeyachter på väg in mot hamnen. Det visade sig att en stor fisketävling, Bisbee's, pågick. Det som fiskas här är stora fiskar som tonfisk, marlin och mahi-mahi och de som fiskar är amerikaner. När vi sedan gick för att promenera i hamnen såg jag den största ansamlingen av gringos jag sett på hela resan, och det i Mexiko! Uppenbarligen har vi rest genom Latino-Amerika där jag sällan fick chansen att tala engelska.

Klippbågen - känd landmärke vid halvöns sydspets.

En ensam pelikan.

En fiskeyacht på väg in i hamn i Cabo San Lucas.

Efter flera dagar med stränder, solbrännor och festmåltider var det så dags att återvända till utgångspunkten. Vid ankomsten till Mexiko City inträffade resans första egentliga intermezzo då inga av våra betalkort ville fungera. Vi hade bara kontanter till en biljett från flygplatsen till Cuernavaca så frågan var vem som skulle få åka buss och vem som skulle få lifta. Det löste sig tack vare en insats från Nancys syster som fick åka till bussterminalen i Cuernavaca och betala våra biljetter men ack vad jobbigt det kan bli när saker inte fungerar som man vant sig vid att de ska göra.

"Welcome to Tijuana...

.... tequila, sexo y marijuana" sjöng Manu Chao på skivan Clandestino 1998 och det var väl ungefär vad staden då erbjöd amerikaner som saknade detta på andra sidan gränsen. Även här har turismen i det närmsta upphört även om staden klarat sig lindrigare i knarkkriget än exempelvis Juarez. Folk här beskriver de två senaste åren som relativt lugna och att man nu kan röra sig ute igen.

Milleniumbågen - en av stadens symboler.

Den gråmulna lite kylslagna torsdagen då vi promenerade tillsammans med faster och kusin längs Avenida Revolución var jag den enda gringon inom synhåll. "Hello my friend, how are you? Come in and look? Mexican Curious..." fick jag höra var femte meter tills ett gäng förmodade holländare dök upp och blev föremål för försäljarnas intresse. I ögonvrån skymtade jag en av Tijuanas karaktäristiska symboler, en åsna målad till zebra. Den stackars åsnan såg lika grå och trist ut som vädret i övrigt så jag ides inte ta upp kameran ur fickan.

De andra delarna av Tijauanas centrum bjöd på liv och rörelse med människor som handlade, åt, bara hängde eller var på väg någonstans överallt. Till skillnad från USA finns här kollektivtrafik, mängder av bussar till och från alla av storstadsområdets stadsdelar. Här bor närmare två miljoner människor och många tar vägen förbi här när de ska korsa gränsen mot grannen i norr. "Con el coyote no hay aduana"

La linea, gränsen, når ända ut i havet.

La linea kallas den här, gränsen. Nancys faster mötte upp på den amerikanska sidan. Bilen stod parkerad i Mexiko. Till fots är det avgjort enklaste sättet att korsa, framförallt från söder till norr. Tillsammans med faster åkte vill till stranden och grillade trots trist väderlek och nog ska stränder besökas i alla väder. Känslan av att stå vid lands ände och stirra ut mot horizonten, se delfiner som hoppar och pelikaner som dyker, hitta spännande krabbor i den uppspolade kelpen och skåda ovanliga vadare och annan sjöfågel. Jag har nog haft tråkigare dagar på stranden, även med bättre väder.

En spov månne? Någon ornitolog kanske kan klargöra?

Kusinen som hade kontakter på en radiostation ordnade biljetter till lucha libre, mexikansk wrestling. Den har anor från 40-talet och stora hjältar som El Santo och Blue Demon har gjorts odödliga genom sina filmer där de bekämpar vampyrkvinnor, galna vetenskapsmän och till och med döden i Santos frente a la muerte, Santo Faces Death, från 1969.

Man ska inte blanda ihop mexikansk wrestling med amerikans dito, även om de naturligtvis i stort handlar om samma sak. Amerikansk wrestling är aggresiv, rå och testosteronstinn medan den mexikanska bygger på show, akrobatik och slapstick humor. Här är det de goda mot de onda, técnicos mot rudos. De första är akrobaterna, de andra kör med fula knep. Just kvällens show var dock inte en av de bättre jag sett. Stjärnfighten stod mellan tio luchadores som skulle kämpa i en bur som de skulle försöka ta sig ur, sist kvar skulle förlora sin mask. Det blev Hijo del Espectro II som förlorade och fick ta av sig masken och hans verkliga namn blev känt. Han tillkännagav samma kväll att hans 38 år långa karriär inom Lucha libre nu var över.

Personligen tycker jag att buren är ett fånigt påhitt som tar bort mycket av de akrobatiska manövrar och kast som enligt mig är stor del av behållningen. La Park bjöd på show och fick publikens jubel när han läxade upp sonen, Hijo de La Park, med bältet.

Rosarito heter en strand utanför Tijuana och även om vädret var fortsatt grått åkte vi dit för att promenera. Har fanns också några hotell och annat som vittnade om en viss strandturism och i centrum var en gata avstängd till förmån för en liten kulturfestival. Vi såg uppvisningar i magdans och flamenco och lokala konstnärer ställde ut vilket påminde om det kulturliv som gjort staden känd. Kobra från SVT var här och kollade in staden för något år sedan och Nortec, som gör elektronisk musik med distinkta inslag i ljudbilden från stilar som banda sinaloense och tambora, får kanske ses som ett exempel på den fusion som uppstår i strömmen av människor som rör sig i gränslandet.

Los Angeles

El Pueblo de Nuestra Señora la Reina de los Ángeles del Río de Porciúncula, var det namn spanjorerna gav staden som de grundade 1781. Staden kom att tillhöra Mexico då landet vunnit sin självständighet 1821 fram till 1848 då man tvingades avstå mer än halva sitt territorium till USA. Ett område som idag består av delstaterna Kalifornien, Nevada, Utah, Arizona och New Mexico.


Den mexikanska närvaron idag är ytterst påtaglig. Det sägs att Los Angeles är Mexicos näst största stad och att här bor fler mexikaner än i Guadalajara, den näst största staden i Mexico med en befolkning på 1,5 miljoner invånare. Själva staden Los Angeles har ca 4 miljoner invånare men storstadsområdet närmar sig 13 miljoner.

Vi höll till i Azusa utanför Pasadena utanför Los Angeles hos en kusin till Nancy. Trots namnet, the A-Z in Usa, visade sig orten inte ha något nämnvärt av sevärdigheter eller aktiviteter så vi gav oss av på några utflykter.

Den första gick till Las Vegas. "Está cerquita" (Det är nära), sa kusinen och körde i fyra timmar. Vi kom fram vid elva tiden på kvällen till staden som aldrig sover och det är efter mörkrets inbrott som Las Vegas ska beskådas. Den överdådiga belysningen på alla casinon längs Las Vegas Boulevard slukar säkert ett helt kärnkraftverk och på trottoaren strömmar människor mellan barer, nattklubbar, restauranger, snabbmatställen och casinot. Promillehalten är i allmänhet hög och humöret är på topp. Den ekonomiska krisen, som överlag märks mer här än i Sverige, syns också i Las Vegas. Stora nya casinon står halvfärdiga och Ceasar's Palace har börjat med inkastare ute på trottoaren. Vi stoppade en dollar i en spelmaskin och när vi vunnit tio tyckte vi att det räckte. Man ska sluta medan man ligger på plus.

Nästa utflykt gick till Hollywood och som den sarkastiske guiden från New York påtalade finns det tre anledningar till varför man blir besviken när man kommer till Hollywood.

1. Hollywood Boulevard - gatan med stjärnorna är inte särskilt märkvärdig.
2. Hannah Montana bor inte här - spelar väldigt liten roll för icke-amerikaner eller folk över 14.
3. Fresh Prince in Bel Air och Beverly Hills 90210 spelades inte in i Bel Air respektive Beverly Hills.

Los Suecanos med våra värdar i LA, Gabriel sov hela turen.

Turen tog oss upp för att se Hollywood skylten och sedan runt för att se kändisars hus i Beverly Hills och Bel Air. Kändisarna höll sig inomhus och kameran blev full med bilder på garageuppfarter och portar tillhörande någon celebritet. Här ligger också den otroligt snobbiga shopping gatan Rodeo Drive där man måste boka tid och spendera minst $1500 för att de ska öppna dörren. Kanske beror det på den ekonomiska krisen eller så var kändisarna bortresta men butikerna var tomma på folk.

Historisk mark 1 - Här körde ambulansen med Michael Jackson ut 25 juni 2009.

Historisk mark 2 - Whiskey a Go Go, här spelade både The Doors och Guns n' Roses innan de slog igenom.

Från Hollywood körde vi Venice Boulevard ner till Venice Beach men timman var då lite för sen för att besöka själva stranden. Det blev i stället en promenad på Santa Monica pier.

Nattlig vy över Santa Monica pier och Venice Beach

Vi hann med en sväng till Downtown L.A innan det var dags att fara vidare. För att hinna se så mycket som möjligt körde kusinen runt oss i bil medan vi vred på nackarna för att kunna se toppen på skyskraporna. Det blev tillfälle för lite shopping till slut ändå. Kusinen tog oss till kvarteren där inga vita handlar, eller som han skämtsamt sa att nog hade man sett en och annan sedan ekonomin rasat. På några kvarter säljs kläder till grossist pris och hit kommer folk från Mexico för att köpa upp för återförsäljning i hemlandet. Spanska är det absolut dominerande språket och mycket nöjd var jag när jag ekiperat mig med två shorts och fem t-shirts för $25, knappt 170 spänn. Så billigt är det inte ens på Ullared!

SF del 2

San Francisco, California

Golden Gate bron sticker upp ur dimman.

Staden välkomnade oss med ett par dagars indiansommar. Hösten är på ingång även på dessa breddgrader och det i en stad som kallas "Fog city" och är känd för sitt ombytliga klimat med kalla vindar från havet. Dimman såg vi och ur den stack de ökända pelarna på Golden Gate bron upp. Den kom också svepande in över oss, fuktig och rå, på väg tillbaka från en kvällspromenad på andra sidan bukten där vädret i allmänhet är något stabilare än på den halvö där staden San Francisco är beläget. Mer än en stad i sig är San Francisco en del av the Bay Area, tillsammans med Oakland och San José som andra större städer samt ett antal mindre orter och förorter. Själva uppehöll vi oss först i Albany och senare Lafayette varifrån vi gjorde dagsutflykter.

Korsningen som givit namn till området.

Den första av dessa gick till Haight-Ashbury, det område som 1967 såg hippierörelsen födas. Kvar idag för turisterna finns mängder av små butiker som säljer batik, orientaliska hantverk och rökelse. En och annan second-hand butik, eller "vintage" som det heter med ett finare ord, bjöd på fynd och i en övervintrad anarkistisk bokhandel hittade jag "Anarchism and Education - a philosophical perspective" som fick bli min souvenir.

En lite mer genuin bohemisk atmosfär fann vi då på Telegraph Street i Berkeley. Gatan erbjuder i stort samma utbud av affärer som Haight street men med färre turister och ett stort inslag av studenter från det närliggande universitetet som gjord den lilla staden världsbekant. Dessa är säkert en orsak till att prisbilden är något lägre än det turisttäta Haight och här fanns fler antikvariat och en mycket stor och välsorterad skivaffär med både nytt och begagnat, Rasputin Music.

Under vår resa i Amerikas Förenta Stater har vi hela tiden bott hos släkt och vänner. Förutom trevliga återseenden och insparade hotellnotor innebär det också att vi har lokala guider till traktens sevärdigheter och kan få upptäcka vad gängse turist som navigerar efter guideboken går miste om. I Albany tog vår värd och ciceron Anders Burman med oss på en promenad ut på en udde i bukten. Denna lilla halvö intill galloppbanan är ett populärt promenadstråk för hundägare och fågelskådare och här bor också en del människor som av olika skäl valt en alternativ livsstil. Staden har haft planer på ett "rensa upp" området men invånarna i Albany protesterade och bohemerna bor kvar i tält och hyddor. Här hamnade vi i en skulpturpark där de okända konstnärerna använt sig av drivved och gammalt skrot i sina skapelser.

Från Albany förflyttade vi oss ytterligare några miles från kusten till den lilla orten Lafayette där vi stannade några dagar hos Nancys gamla kompis från Civac som hon inte träffat på 14 år. Här höll vi oss mest hemmavid, vilade oss och blev lindrigt förkylda men vi gjorde tog ändå en tur in till San Francisco för att besöka Chinatown, det största i USA efter det på Manhattan.

Porten till Chinatown

Kulörta lyktor på huvudgatan i Chinatown.

Chinatown bestod av en massa butiker som sålde kinesiskt hantverk av olika slag och kvaliteter till olika priser. Därutöver fanns en mängd restauranger som serverade kinesisk och asiatisk mat. Jag måste tillstå att jag ätit godare kinamat i Sverige men det kaffe som vi beställde efter maten var en spännande överaskning. Kaffet bryggdes i en liten metallbehållare ovanpå ett glas med kondenserad mjölk i botten. När kaffet runnit ner rör man om innehållet och häller upp det i ett glas med is. På så sätt får man en söt, kall dryck med smak av starkt kaffe. Inte alls dumt. Detta sätt att dricka kaffe på visade sig dock härstamma från Vietnam snarare än Kina.

Kaffet bryggs ner i ett glas med kondenserad mjölk

Bryggarapplikationen sett underifrån

Kaffeblandningen hälls över is och dricks kall.

Det blev tyvärr aldrig något av det besök på Alcatraz som jag hade hoppats på men då har vi å andra sidan någonting kvar till nästa gång.

SF del 1

Santa Fe, New Mexico
Vi lämnade värmen i Las Cruces för en kylig utflykt till delstatens administrativa centrum, huvudstaden Santa Fe där vi möttes av 16 grader och regn på dryga två tusen meters höjd. Staden grundades av spanjorer på i slutet på 1600-talet och de spanska rötterna gör sig påminda via alla de informationstavlor som talar om hur gammalt allting är. Fyrahundra år är väldigt gammalt i USA, äldre än nationen själv. Här finns bland annat landets äldsta kyrkobyggnad.

En udda semesterbild - familjen inne på delstatskongressen, kusin Carlos kommande arbetslplats.

 Förutom att inhysa amerikansk politik med allt vad det innebär av omringande lobbygrupper, media etc, lever staden på turism. Nu hade vi kommit så långt ifrån gränsen att den lilla vagnen som sålde carnitas vid torget hade en lite skylt som förklarad vad denna mexikanska maträtt består av. Carne betyder kött och diminutivändelsen i plural -itas ger då betydelsen "lite kött" som serveras i en tortilla, i dagligt tal kallat en taco.

Turisterna var i huvudsak amerikaner och äldre, många pensionärer reser runt i sina husbilar, RV (Recreational Vehicle), ofta med en bil på släp. Bilen, ofta en Jeep eller SUV, används till dagsutflykter då husbilen står parkerad. Bensinen kostar mindre än fem kronor per liter.

La Fonda - hotellet vi bodde på i adobe stil

Det som lockar turisterna till Santa Fe är, förutom det indianska hantverk, ofta med turkos, som säljs i både butiker och på gatan, staden själv. Det finns hårda lokala lagar och föreskrifter för att bevara arkitekturen. Den högsta byggnaden i centrum var det hotell på tre våningar vi bodde på. Här finns USAs äldsta offentliga byggnad, från tiden då här var en spansk koloni. Det ursprungliga byggnadsmaterialet adobe har fått ge namn till den arkitektoniska stilen vilken syns även i modernare konstruktioner då stuprör fått ersätta de utstickande träbalkarna.

Buckhorn burger serverar den sjunde bästa burgaren i Amerika

På väg tillbaka till Las Cruces stannade vi för att äta hamburgare på "The Buckhorn burger" i den lilla hålan San Antonio. Vi träffade kocken, Bobby Olguin, som berättade att det varit några svenskar som besökt hans restaurang för att spela in någon form av reklam med anspelning på den "Green Chili Cheese Burger" som gjort både kock och restaurang berömd. Det anses vara den sjunde bästa burgaren i USA, det ni!

Kocken har en egen show på en matkanal och säljer första säsongen på DVD.

White Sands

Närapå 450 kvadratkilometer kritvit sand, klarblå himmel och strålande sol som just stigit upp mötte oss i White Sands, New Mexico. Nästan som snö och barnen hade med sig tefat för att åka kana ner längs dynerna. Tillsamans med Nancys släktingar åkte vi hit för att titta på "los baloones", den årliga uppstigningen av varmluftsballonger, och leka i sanden.

Gabriel i en riktig stor sandlåda

 Tefatsåk i sanden, inte riktigt som snö

 Vi åt medhavd frukost i form av "Burritos", en rullad vetetortilla med fyllning och drack svagt men ack så sött kaffe medan vi beskådade uppstigande och sjunkande varmluftsballonger. Ibland var dessa nästan lite för närgångna men det fanns gott om funktionärer i uniform som dirigerade det hela. När solen började bränna och temperaturen krypa upp mot trettiograder då klockan närmade sig elva på förmiddagen åkte vi tillbaka till Las Cruces.

Los baloones

Ballong fylls med varmluft före start

White Sands är också känt för sin "missile range" där den allerstädes närvarande (även här) amerikanska armen testskjuter missiler. Inte långt härifrån utfördes de första atombombstesterna och White Sands har också varit krigsskådeplats i Transformersfilmen, fick jag veta.

White Sands gör skäl för namnet