Carnitas

För de läsare som varit bekanta med skribentens kostvanor vill jag nu berätta att jag har diversifierat min diet till att även innefatta kött. Efter att senare halvan av mitt liv varit vegetarian, nåja semi-vegetarian eller fegis-vegis som en del benämnt mig, då jag hela tiden ätit så väl fisk och skadjur som ägg och mjölkprodukter, har mina smaklökar nu fått återuppleva sensationen av kött. Det har resten av mitt matsmältningssystem också gjort, vilket fungerade ganska bra tills det stötte på kusin Carlos hamburgare.

Carnitas

Jag kan konstatera att allt kött  inte är gott men att en del anrättningar kan vara mycket tilltalande, till och med utsökta. En av dessa rätter är vad som här i Mexiko är känt som carnitas, små köttbitar. Nu är carnitas ingenting man direkt slänger ihop hemma i köket utan kräver både kunskap och utrustning. Det har Don Vicente, far till Nancys gamla kompis Rosy från gymnasietiden, som för lite sedan bjöd los Suecanos att äta carnitas.

Griskött kokt i grisfett

Framlägg och revben av gris är det som används, även skinnet, el cuero och något som på spanska kallas bouche, vilket jag strax återkommer till. Köttet kokas i grisfett blandat med lite vatten under flera timmar och kryddas med rosmarin, timjan, lagerblad och andra örter. Av de 11 kg kött Don Vicente inhandlat på morgonen uppskattade han att det var 7-8 kg kvar när det var färdigt. Carnitas säljs ofta tillagad med ett kilopris på upp till 200 pesos så jag uppskattar att det är en förädling som ger ett påslag på några hundra procent. Don Vicente säljer till grannskapet emellanåt även om han den denna dag lagat för familj och vänner. Det fattades ändå inte de som kom och frågade då de kände lukten.

Don Vicente hackar upp el cuero på huggkubben

Carne, kött, blir till carnitas, små köttbitar.

De tillagade köttet hackas upp i små bitar. Man kan beställa maciza som är bara kött, eller surtido som är kött blandat med skinn. Då jag ändå gått över gränsen till att börja äta kött finns det inte längre några tabun. Det mexikanska köket innehåller en hel del djurdelar som vi normalt inte äter i Sverige så skall jag få uppleva dessa så gäller det att passa på. En sådan är det ovan nämnda bouche, grismage, och jag måste säga att det var inte alls dumt. Särskilt tror jag man uppskattar bouche om man som jag tycker om lite sega konsistenser som till exempel bläckfisk.

Bouche

Besöket bjöd inte bara på god mat och trevligt umgänge. Vi fick även en naturupplevelse då en vandrande pinne dök upp i trädgården. Då jag berättade att jag som barn haft sådana som husdjur och hur de förökade sig, rymde och åt upp krukväxterna i mitt pojkrum möttes jag av oförstående blickar. Här betraktas de inte direkt som skadedjur men har nog en bit kvar för att hamna i zooaffären.

Rosy med den vandrande pinnen

Rosy säger att hon bor där örnarna bygger sina bon, högt upp på bergstoppen. Det svävade några stora fåglar, om de nu var örnar eller gamar, över vargklyftan, el cañon de lobos, den ravin på vars ena sida Rosys hus ligger. Den andra sidan är än så länge obebodd. Detta är federal mark som dessutom är naturskyddad men det tar urbaniseringen inte hänsyn till.

El cañon de lobos - Vargklyftan

Utsikt över östra Morelos, Popocatepetl skymtar i fjärran (till vänster - klicka på bilden så blir den större)

Förvänta det oväntade

La Ruta - bussar ska man se upp med!

 Att hela tiden förvänta sig att vad som helst kan hända. Det är lite så man får tänka när man ger sig ut i den mexikanska trafiken. Det finns vägskyltar som säger Obedezca las señales, lyd vägskyltarna. Om man nu inte respekterar de andra vägskyltarna, varför skulle man respektera den som uppmanar en att göra just det som man uppenbarligen skiter i?

Efter dryga två månader bakom ratten i la carcachaxi har jag börjat vänja mig vid rytmen i trafiken och att hitta i Cuernavacas labyrinter. Efter nya tändstift, tändkablar, koppling, bromsar bak och däck fram går också bilen som smort... peppar peppar. Det som inte går som smort är trafiken som strax efter vi lämnat Civac består av en enda lång bilkö in till stan. Det är mellan tre och fyra filer och en del bilister tror att man kommer fortare fram om man kör sicksack i filerna och tränger sig in där det finns plats. Eftersom undertecknad håller avstånd till framförvarande fordon i större enlighet med svensk standard än den rådande lokala får jag också vara beredd på att mina medtrafikanter ser en ypperlig chans till att byta fil och kastar sig sålunda in framför min bil. Färdriktningsvisare används sällan vid sådana manövrar men om man verkligen måste byta fil i trafikstockningarna signalerar man med handen ut genom rutan att få bli insläppt vilket man ofta blir, i alla fall av tredje, eller fjärde fordon som passerar förbi när man markerat genom att halvt blockera deras körfält.

Något man ska ha respekt för så är det bussarna och busschaufförerna, som här kallas rutas och deras förare ruteros. Helt enkelt av den anledningen att dessa saknar respekt för andra i trafiken. Bussarna håller oftast till i höger körfält eftersom de stannar för av- och påstigning men de kan allt som oftast få för sig att köra om varandra eller annan långsam trafik. När en buss lämnar hållplatsen är det inte alltid föraren bryr sig om att titta i backspegeln och en del har fälgar med långa taggar som i det gamla klassiska dataspelet Spy hunter.

Det som gör att trafiken fungerar är att det går såpass långsamt. Inför en korsning eller rondell kör man ofta så  långsamt att man hinner söka ögonkontakt med medtrafikanter eller åtminstone försöka utröna deras avsikter. "Stannar de?... ja, ok... då kör jag", eller "De verkar bränna på, då är det bäst jag stannar," eller så stannar vi båda och vinkar till varandra om vem som ska köra först. I de korsningar och rondeller som jag kör igenom ofta har jag försökt utröna någon form av systematik över hur folk kör men icke, alla kör som de finner bäst. De kan stanna i rondellen och tycka att jag ska köra in samtidigt som jag har en skylt om att lämna företräde framför mig. Å andra sidan kan jag aldrig lita på att en annan förare respekterar en sån skylt när jag väl är inne i rondellen. Det gäller att vara beredd på vad som helst.

La carcachaxi - i kvällsolen upp i bergen långt från kaotisk trafik.