Mezcal

Agave Azul - Växten man gör tequila och mezcal på.

Tequila är den spritsort de flesta i Sverige associerar med Mexiko. Det är en allmän vanföreställning den är gjord på kaktus men agaveplantan är strikt botaniskt mer besläktad med liljeväxter än med kaktusar. Från samma växt, som ofta kallas Tequila agave eller Blå agave (Agave Azul) gör man också den i Europa mindre kända spritsorten, mezcal. Då tequila är ursprungskyddad, precis som champagne, får den bara tillverkas under strikt kontrollerade former i en region i norra Mexiko med staden Tequila som centrum för produktionen. Mezcal framställs främst i centrala och södra Mexico, framförallt i delstaten Oaxaca där den lilla staden Santiago Matatlán kallar sig för "världens mezcalhuvudstad" och då mezcalfabrikerna låg sida vid sida på ömse sidor av vägen är vi benägna att hålla detta påstående för sant. Hur som helst så stannade vi inte här utan det var i närliggande Mitla som vi besökte en fabrik för framställning av denna dryck.

Mezcalfabriken el Mitleño

På inrådan av vår lokala turistinformatör Miriam gjorde vi ett stopp på mezcalfabriken "El Mitleño" innan vi fortsatte mot Oaxaca. Redan utanför kändes doften av mäsk och inne i lokalen fanns fyra stora träkar till bredden fyllda med krossade agaveplantor som låg och jäste. Man tillsätter enbart vatten då plantan innehåller tillräckligt med socker i sig själv. Saften som ibland tappas för att göra pulque kallas honungsvatten, aguamiel, och ges till barnen och den ugnsbakade agaveplantan ätes emellanåt som godis.

Ungsbakade piñas krossas under ett kvarnhjul som dras av hästkraft.

Krossad agave jäser i stora träkar.

Om tequila är en hårt kontrollerad och högt industrialiserad produkt är mezcal mer traditionell och hantverksmässigt till sin produktion. Agaven skördas då den är mellan sex och tio år gammal och efter att man skurit av bladen, las pencas, återstår den avskalade stammen som kallas piña vilket betyder ananas på spanska. Dessa bakas i en stor ugn varvid stärkelsen förvandlas till socker och sedan krossas de i en stor kvarn och juicen fermenteras innan den destilleras två gånger.

Två vedeldade destillationsapparater står för produktionen i fabriken "el Mitleño".

Den nydestillerade färglösa vätskan kallas först för minero, då den lagras på ekfat i minst tre månader men mindre än nio antar den en gulfärgad ton och kallas för reposado och om den ligger längre än nio månader, ja upp till flera år kallas den añejo och betingar ett avsevärd högre pris. Man använder också mezcal för att främställa mängder av likörer. Kaffe, piña colada, passionsfrukt och hasselnöt var de smaker som föll los Suecanos på läppen och sålunda åkte ner i varukorgen, tillsammans med en flaska reposado som skall avnjutas till sensommarens kräftskiva.

Añejos Especial - minst ett år på ekfat.

Det är mezcal som är spriten med masken, inte tequila och det är egentligen inte heller någon mask utan en larv, hypopta agavis, som lever av och i agaveplantan och som skördas på hösten av odlarna. Förutom att de hamnar i flaskor med mezcal där myten säger att de används för att pröva alkoholhalten, så rostas de och mals, blandas med salt som intas tillsammans med drycken och gärna en klyfta apelsin. Förmodligen är det så att larven hamnat i flaskan som ett marknadsföringstrick även om den i vissa delar av Mexiko ingår i det traditionella köket. På mezcalfabriken el Mitleño påstods det att om den får ligga tillräckligt länge i flaskan ger den smak till innehållet vilket vi kunde konstatera då vi tog en slurk ur den här flaskan:

Genom ett regnigt Oaxaca

Under regntunga skyar och med sinnet ännu tyngt av den traumatiska förlusten vi lidit dagen innan i San Cristobal lämnade vi staden tidig eftermiddag med kurs på Juchitán på Tehuantepecnäset, den smalaste delen av Mexiko. Anledningen att vi valt just Juchitán var att det var en lagom lång dagsfärd från San Cristobal och vi hade därifrån tänkt att ganska omgående landa på playan i Puerto Angel. Nu ville dock vädrets makter annorlunda och under dagen blev himlen allt mörkare och när vi lämnat Tapanatepec, där vi stillat hungern med några tacos, öppnade sig himlen. Det skulle visa sig bli tre dagars ihållande regnande orsakat av den tropiska stormen Beatriz som drog förbi ute på Stilla Havet.

I Juchitán väntade vår couchsurfingvärd Jorge och hans familj och efter att ha missat avfarten på motorvägen, kört tre mil för långt och fått vända så dök äntligen los Suecanos upp då klockan blivit närmare tio på kvällen. Dagen efter bjöd Jorges föräldrar oss att följa med på ett 15-års kalas, vilket i Mexiko betyder stor fest, men vi var allt för trötta för att orka ge oss ut i regnet på galej och avböjde till förmån för horizontalläge på sängen. En välbehövlig vilodag men vi fick ändå en liten rundtur på stan i regnet med Jorge och på kvällen tog han med oss ut för att äta Tlayudas, ett slags jättelika tortillas som fylls med bönor, ost, grönsaker och grillad kött för att sedan läggas på grillen.

En skulptur för att uppmärksamma ödet för alla de centralamerikanska migranter som passerar här längs järnvägen på sin farliga färd genom Mexiko för att komma till USA. Förutom faran att hoppa på och av godståg i farten riskerar de att kidnappas av knarkkartellerna, bli rånade och tvingas arbeta för dem, eller så dödas de. I augusti förra massakrerades 72 immigranter i Tamaulipas i norra Mexico av kartellen "los Zetas". Erik de la Reguera har skrivit om dödens tåg för DN här analyserat immigranternas utsatthet här.

Även om behovet av ytterligare en vilodag kändes påträngande ville vi inte tära på våra värdars gästfrihet så vi packade bilen för att ge oss av. Det regnade alltjämt och på nyheterna hade vi sett förödelsen som stormen orsakat längs kusten varpå vi bestämt oss för att skippa playan och sätta kurs mot Oaxaca, huvudstaden i delstaten med samma namn. Vid det här laget har jag blivit ganska van vid att köra på slingrade vägar genom olika bergsmassiv så Sierra Madre Occidental gick ganska smidigt men man fick se upp en del för stenar som rasat ned på vägen i det myckna regnandet. Då vi for igenom en av alla de byar som ligger längs vägen hittade vi en liten servering och efter en stor mugg nescafé och en powernap i hängmattan kände jag mig som en ny människa igen.

På väg genom Sierra Madre i regnet.

Då jag av vägskyltningen insåg att vi från detta håll skulle passera Mitla innan själva staden Oaxaca mindes jag mitt besök i staden för nästan elva år sedan och bestämde att det var alldeles lagom att stanna för natten för att följande dag kunna besöka de arkeologiska lämningarna som där är belägna. Efter att ha undersökt stadens alla hotell och tyckt att ett var för dyrt och ett för mörkt hyrde vi ett något spartanskt rum på det tredje. Den teve rummet var utrustat med visade sig bara ha en kanal och den visade såpoperor hela kvällen varför det blev en helkväll med studier i dramatisk dramatik.

Miriam på sitt café - en mycket uppskattad informell turistinformation.

På café Huaxcyuac, vilket var aztekernas namn på regionen som sedan av Spanjorerna förvanskades till Oaxaca, fick vi gott om information om staden av Miriam som serverade oss hamburgare och espresso med en sådan omtanke om sina kunders tillfredsställelse att hon, efter att ha frågat om min espresso var tillräckligt starkt och jag med ansiktet innan med orden avslöjat att jag nog kunde tänka mig en starkare variant, helt sonika gjorde mig en ny vilket hon serverade med en blick som undrade hur någon kunde dricka något sådant och där till råga utan socker. Av Miriam fick vi veta att Mitla är de dödas, eller snarare själarnas stad. Under Zapotekernas högkultur som blomstrade i Monte Alban från ungefär 200-talet till 700-talet ansågs Mitla vara dit de dödas själar vandrade. Miriam berättade också att en kall och mystisk vind alltid blåser här de första dagarna i november då man i Mexiko firar de dödas dag, Dia de muertos.

Kyrkan vigd åt San Pablo, byggd direkt på de gamla templen.

 Nästa morgon hade det äntligen slutat regna. Vi traskade iväg mot de arkeologiska ruinerna som upplevt sin storhetstid från 700-talet fram till spanjorernas ankomst 1521 men alltjämt står kvar för att visa upp sina unika ornament. Vi råkade anlända precis samtidigt två bussar med högstadieungdomar och när jag försökte smyga efter en grupp elever för att snappa upp något av vad deras guide hade att berätta om de gamla zapotekerna och deras imponerande monoliter visade sig stackars Gabriel väcka större intresse bland högstadietjejerna än gamla stenar. Det gick så långt att jag var tvungen att påminna dem om att de var där för att titta på ruiner och inte en liten güerito. Nästan förfärat förvånade av att gringon pratade flytande spanska återvände de till sin grupp men los Suecanos bestämde sig för att sätta sig på en bänk under ett träd och låta skolbarnen få ett ordentligt försprång, även om vi missade att tjuvlyssna på guiden.

Templet Akropolis med de för Mitla unika ornamenten.

Efter lite shopping och ett besök på en Mezcalfabrik, vilket kommer skildras i kommande inlägg, styrde vi kosan mot Oaxaca men hann med ett stopp för att beskåda det två tusen år gamla träd som växer invid kyrkan i Tule. Denna 35,4 meter höga Cypress med en omkrets på 36,2 meter, vilket är den största i världen för ett träd, är sannerligen en imponerande syn. Att det fått växa sig så stort och så länge beror på att det växer på en av zapotekernas heliga platser senare tagits över av den romersk katolska kyrkan även om det var nära att en rik köpman fick göra brädor och bjälkar av trädet på 1700-talet.

El árbol de Tule överskuggar kyrkan.

Nancy, och en nyvaken Gabriel i vagnen ger lite perspektiv till den enorma trädstammen.

Efter att ha promenerat några varv runt det imponerande trädet satte vi oss i bilen för den sista halvtimmen till Oaxaca City där vi återigen möttes av regnet som bara öste ner.