"Welcome to Tijuana...

.... tequila, sexo y marijuana" sjöng Manu Chao på skivan Clandestino 1998 och det var väl ungefär vad staden då erbjöd amerikaner som saknade detta på andra sidan gränsen. Även här har turismen i det närmsta upphört även om staden klarat sig lindrigare i knarkkriget än exempelvis Juarez. Folk här beskriver de två senaste åren som relativt lugna och att man nu kan röra sig ute igen.

Milleniumbågen - en av stadens symboler.

Den gråmulna lite kylslagna torsdagen då vi promenerade tillsammans med faster och kusin längs Avenida Revolución var jag den enda gringon inom synhåll. "Hello my friend, how are you? Come in and look? Mexican Curious..." fick jag höra var femte meter tills ett gäng förmodade holländare dök upp och blev föremål för försäljarnas intresse. I ögonvrån skymtade jag en av Tijuanas karaktäristiska symboler, en åsna målad till zebra. Den stackars åsnan såg lika grå och trist ut som vädret i övrigt så jag ides inte ta upp kameran ur fickan.

De andra delarna av Tijauanas centrum bjöd på liv och rörelse med människor som handlade, åt, bara hängde eller var på väg någonstans överallt. Till skillnad från USA finns här kollektivtrafik, mängder av bussar till och från alla av storstadsområdets stadsdelar. Här bor närmare två miljoner människor och många tar vägen förbi här när de ska korsa gränsen mot grannen i norr. "Con el coyote no hay aduana"

La linea, gränsen, når ända ut i havet.

La linea kallas den här, gränsen. Nancys faster mötte upp på den amerikanska sidan. Bilen stod parkerad i Mexiko. Till fots är det avgjort enklaste sättet att korsa, framförallt från söder till norr. Tillsammans med faster åkte vill till stranden och grillade trots trist väderlek och nog ska stränder besökas i alla väder. Känslan av att stå vid lands ände och stirra ut mot horizonten, se delfiner som hoppar och pelikaner som dyker, hitta spännande krabbor i den uppspolade kelpen och skåda ovanliga vadare och annan sjöfågel. Jag har nog haft tråkigare dagar på stranden, även med bättre väder.

En spov månne? Någon ornitolog kanske kan klargöra?

Kusinen som hade kontakter på en radiostation ordnade biljetter till lucha libre, mexikansk wrestling. Den har anor från 40-talet och stora hjältar som El Santo och Blue Demon har gjorts odödliga genom sina filmer där de bekämpar vampyrkvinnor, galna vetenskapsmän och till och med döden i Santos frente a la muerte, Santo Faces Death, från 1969.

Man ska inte blanda ihop mexikansk wrestling med amerikans dito, även om de naturligtvis i stort handlar om samma sak. Amerikansk wrestling är aggresiv, rå och testosteronstinn medan den mexikanska bygger på show, akrobatik och slapstick humor. Här är det de goda mot de onda, técnicos mot rudos. De första är akrobaterna, de andra kör med fula knep. Just kvällens show var dock inte en av de bättre jag sett. Stjärnfighten stod mellan tio luchadores som skulle kämpa i en bur som de skulle försöka ta sig ur, sist kvar skulle förlora sin mask. Det blev Hijo del Espectro II som förlorade och fick ta av sig masken och hans verkliga namn blev känt. Han tillkännagav samma kväll att hans 38 år långa karriär inom Lucha libre nu var över.

Personligen tycker jag att buren är ett fånigt påhitt som tar bort mycket av de akrobatiska manövrar och kast som enligt mig är stor del av behållningen. La Park bjöd på show och fick publikens jubel när han läxade upp sonen, Hijo de La Park, med bältet.

Rosarito heter en strand utanför Tijuana och även om vädret var fortsatt grått åkte vi dit för att promenera. Har fanns också några hotell och annat som vittnade om en viss strandturism och i centrum var en gata avstängd till förmån för en liten kulturfestival. Vi såg uppvisningar i magdans och flamenco och lokala konstnärer ställde ut vilket påminde om det kulturliv som gjort staden känd. Kobra från SVT var här och kollade in staden för något år sedan och Nortec, som gör elektronisk musik med distinkta inslag i ljudbilden från stilar som banda sinaloense och tambora, får kanske ses som ett exempel på den fusion som uppstår i strömmen av människor som rör sig i gränslandet.

Los Angeles

El Pueblo de Nuestra Señora la Reina de los Ángeles del Río de Porciúncula, var det namn spanjorerna gav staden som de grundade 1781. Staden kom att tillhöra Mexico då landet vunnit sin självständighet 1821 fram till 1848 då man tvingades avstå mer än halva sitt territorium till USA. Ett område som idag består av delstaterna Kalifornien, Nevada, Utah, Arizona och New Mexico.


Den mexikanska närvaron idag är ytterst påtaglig. Det sägs att Los Angeles är Mexicos näst största stad och att här bor fler mexikaner än i Guadalajara, den näst största staden i Mexico med en befolkning på 1,5 miljoner invånare. Själva staden Los Angeles har ca 4 miljoner invånare men storstadsområdet närmar sig 13 miljoner.

Vi höll till i Azusa utanför Pasadena utanför Los Angeles hos en kusin till Nancy. Trots namnet, the A-Z in Usa, visade sig orten inte ha något nämnvärt av sevärdigheter eller aktiviteter så vi gav oss av på några utflykter.

Den första gick till Las Vegas. "Está cerquita" (Det är nära), sa kusinen och körde i fyra timmar. Vi kom fram vid elva tiden på kvällen till staden som aldrig sover och det är efter mörkrets inbrott som Las Vegas ska beskådas. Den överdådiga belysningen på alla casinon längs Las Vegas Boulevard slukar säkert ett helt kärnkraftverk och på trottoaren strömmar människor mellan barer, nattklubbar, restauranger, snabbmatställen och casinot. Promillehalten är i allmänhet hög och humöret är på topp. Den ekonomiska krisen, som överlag märks mer här än i Sverige, syns också i Las Vegas. Stora nya casinon står halvfärdiga och Ceasar's Palace har börjat med inkastare ute på trottoaren. Vi stoppade en dollar i en spelmaskin och när vi vunnit tio tyckte vi att det räckte. Man ska sluta medan man ligger på plus.

Nästa utflykt gick till Hollywood och som den sarkastiske guiden från New York påtalade finns det tre anledningar till varför man blir besviken när man kommer till Hollywood.

1. Hollywood Boulevard - gatan med stjärnorna är inte särskilt märkvärdig.
2. Hannah Montana bor inte här - spelar väldigt liten roll för icke-amerikaner eller folk över 14.
3. Fresh Prince in Bel Air och Beverly Hills 90210 spelades inte in i Bel Air respektive Beverly Hills.

Los Suecanos med våra värdar i LA, Gabriel sov hela turen.

Turen tog oss upp för att se Hollywood skylten och sedan runt för att se kändisars hus i Beverly Hills och Bel Air. Kändisarna höll sig inomhus och kameran blev full med bilder på garageuppfarter och portar tillhörande någon celebritet. Här ligger också den otroligt snobbiga shopping gatan Rodeo Drive där man måste boka tid och spendera minst $1500 för att de ska öppna dörren. Kanske beror det på den ekonomiska krisen eller så var kändisarna bortresta men butikerna var tomma på folk.

Historisk mark 1 - Här körde ambulansen med Michael Jackson ut 25 juni 2009.

Historisk mark 2 - Whiskey a Go Go, här spelade både The Doors och Guns n' Roses innan de slog igenom.

Från Hollywood körde vi Venice Boulevard ner till Venice Beach men timman var då lite för sen för att besöka själva stranden. Det blev i stället en promenad på Santa Monica pier.

Nattlig vy över Santa Monica pier och Venice Beach

Vi hann med en sväng till Downtown L.A innan det var dags att fara vidare. För att hinna se så mycket som möjligt körde kusinen runt oss i bil medan vi vred på nackarna för att kunna se toppen på skyskraporna. Det blev tillfälle för lite shopping till slut ändå. Kusinen tog oss till kvarteren där inga vita handlar, eller som han skämtsamt sa att nog hade man sett en och annan sedan ekonomin rasat. På några kvarter säljs kläder till grossist pris och hit kommer folk från Mexico för att köpa upp för återförsäljning i hemlandet. Spanska är det absolut dominerande språket och mycket nöjd var jag när jag ekiperat mig med två shorts och fem t-shirts för $25, knappt 170 spänn. Så billigt är det inte ens på Ullared!

SF del 2

San Francisco, California

Golden Gate bron sticker upp ur dimman.

Staden välkomnade oss med ett par dagars indiansommar. Hösten är på ingång även på dessa breddgrader och det i en stad som kallas "Fog city" och är känd för sitt ombytliga klimat med kalla vindar från havet. Dimman såg vi och ur den stack de ökända pelarna på Golden Gate bron upp. Den kom också svepande in över oss, fuktig och rå, på väg tillbaka från en kvällspromenad på andra sidan bukten där vädret i allmänhet är något stabilare än på den halvö där staden San Francisco är beläget. Mer än en stad i sig är San Francisco en del av the Bay Area, tillsammans med Oakland och San José som andra större städer samt ett antal mindre orter och förorter. Själva uppehöll vi oss först i Albany och senare Lafayette varifrån vi gjorde dagsutflykter.

Korsningen som givit namn till området.

Den första av dessa gick till Haight-Ashbury, det område som 1967 såg hippierörelsen födas. Kvar idag för turisterna finns mängder av små butiker som säljer batik, orientaliska hantverk och rökelse. En och annan second-hand butik, eller "vintage" som det heter med ett finare ord, bjöd på fynd och i en övervintrad anarkistisk bokhandel hittade jag "Anarchism and Education - a philosophical perspective" som fick bli min souvenir.

En lite mer genuin bohemisk atmosfär fann vi då på Telegraph Street i Berkeley. Gatan erbjuder i stort samma utbud av affärer som Haight street men med färre turister och ett stort inslag av studenter från det närliggande universitetet som gjord den lilla staden världsbekant. Dessa är säkert en orsak till att prisbilden är något lägre än det turisttäta Haight och här fanns fler antikvariat och en mycket stor och välsorterad skivaffär med både nytt och begagnat, Rasputin Music.

Under vår resa i Amerikas Förenta Stater har vi hela tiden bott hos släkt och vänner. Förutom trevliga återseenden och insparade hotellnotor innebär det också att vi har lokala guider till traktens sevärdigheter och kan få upptäcka vad gängse turist som navigerar efter guideboken går miste om. I Albany tog vår värd och ciceron Anders Burman med oss på en promenad ut på en udde i bukten. Denna lilla halvö intill galloppbanan är ett populärt promenadstråk för hundägare och fågelskådare och här bor också en del människor som av olika skäl valt en alternativ livsstil. Staden har haft planer på ett "rensa upp" området men invånarna i Albany protesterade och bohemerna bor kvar i tält och hyddor. Här hamnade vi i en skulpturpark där de okända konstnärerna använt sig av drivved och gammalt skrot i sina skapelser.

Från Albany förflyttade vi oss ytterligare några miles från kusten till den lilla orten Lafayette där vi stannade några dagar hos Nancys gamla kompis från Civac som hon inte träffat på 14 år. Här höll vi oss mest hemmavid, vilade oss och blev lindrigt förkylda men vi gjorde tog ändå en tur in till San Francisco för att besöka Chinatown, det största i USA efter det på Manhattan.

Porten till Chinatown

Kulörta lyktor på huvudgatan i Chinatown.

Chinatown bestod av en massa butiker som sålde kinesiskt hantverk av olika slag och kvaliteter till olika priser. Därutöver fanns en mängd restauranger som serverade kinesisk och asiatisk mat. Jag måste tillstå att jag ätit godare kinamat i Sverige men det kaffe som vi beställde efter maten var en spännande överaskning. Kaffet bryggdes i en liten metallbehållare ovanpå ett glas med kondenserad mjölk i botten. När kaffet runnit ner rör man om innehållet och häller upp det i ett glas med is. På så sätt får man en söt, kall dryck med smak av starkt kaffe. Inte alls dumt. Detta sätt att dricka kaffe på visade sig dock härstamma från Vietnam snarare än Kina.

Kaffet bryggs ner i ett glas med kondenserad mjölk

Bryggarapplikationen sett underifrån

Kaffeblandningen hälls över is och dricks kall.

Det blev tyvärr aldrig något av det besök på Alcatraz som jag hade hoppats på men då har vi å andra sidan någonting kvar till nästa gång.

SF del 1

Santa Fe, New Mexico
Vi lämnade värmen i Las Cruces för en kylig utflykt till delstatens administrativa centrum, huvudstaden Santa Fe där vi möttes av 16 grader och regn på dryga två tusen meters höjd. Staden grundades av spanjorer på i slutet på 1600-talet och de spanska rötterna gör sig påminda via alla de informationstavlor som talar om hur gammalt allting är. Fyrahundra år är väldigt gammalt i USA, äldre än nationen själv. Här finns bland annat landets äldsta kyrkobyggnad.

En udda semesterbild - familjen inne på delstatskongressen, kusin Carlos kommande arbetslplats.

 Förutom att inhysa amerikansk politik med allt vad det innebär av omringande lobbygrupper, media etc, lever staden på turism. Nu hade vi kommit så långt ifrån gränsen att den lilla vagnen som sålde carnitas vid torget hade en lite skylt som förklarad vad denna mexikanska maträtt består av. Carne betyder kött och diminutivändelsen i plural -itas ger då betydelsen "lite kött" som serveras i en tortilla, i dagligt tal kallat en taco.

Turisterna var i huvudsak amerikaner och äldre, många pensionärer reser runt i sina husbilar, RV (Recreational Vehicle), ofta med en bil på släp. Bilen, ofta en Jeep eller SUV, används till dagsutflykter då husbilen står parkerad. Bensinen kostar mindre än fem kronor per liter.

La Fonda - hotellet vi bodde på i adobe stil

Det som lockar turisterna till Santa Fe är, förutom det indianska hantverk, ofta med turkos, som säljs i både butiker och på gatan, staden själv. Det finns hårda lokala lagar och föreskrifter för att bevara arkitekturen. Den högsta byggnaden i centrum var det hotell på tre våningar vi bodde på. Här finns USAs äldsta offentliga byggnad, från tiden då här var en spansk koloni. Det ursprungliga byggnadsmaterialet adobe har fått ge namn till den arkitektoniska stilen vilken syns även i modernare konstruktioner då stuprör fått ersätta de utstickande träbalkarna.

Buckhorn burger serverar den sjunde bästa burgaren i Amerika

På väg tillbaka till Las Cruces stannade vi för att äta hamburgare på "The Buckhorn burger" i den lilla hålan San Antonio. Vi träffade kocken, Bobby Olguin, som berättade att det varit några svenskar som besökt hans restaurang för att spela in någon form av reklam med anspelning på den "Green Chili Cheese Burger" som gjort både kock och restaurang berömd. Det anses vara den sjunde bästa burgaren i USA, det ni!

Kocken har en egen show på en matkanal och säljer första säsongen på DVD.