Roadtrip

Klockan 05.30, bara en halvtimme senare än planerat, rullade en fulltankad carcachaxi ut från bensinstationen där vi även passat på att kolla olja och lufttryck inför den drygt 85 mil långa resan vi hade framför oss. Målet var Tuxtla Gutierrez, huvudstad i delstaten Chiapas längst ner i södra Mexiko med gräns mot Guatemala. Enligt den färdbeskrivning som vi skrivit ut från Secretaría de Caminos y Transportes hemsida (motsvarande Vägverket eller heter det Transportstyrelsen numera?) så skulle resan ta 8 timmar och 28 minuter. Det är säkert möjligt om man har ett någorlunda modernt fodorn och inte har en ett och ett halvt-åring med på resan. Eftersom familjen Suecanos färdas i en 17 år gammal före detta taxi och med en liten som emellanåt tröttnar på att sitta still i sin bilbarnstol hade var vi inställda på att det nog skulle ta längre tid än så.

Popcatéptl - berget som ryker gör skäl för sitt namn i morgonsolen.

När vi kommit över gränsen till delstaten Puebla lyste de första solstrålarna upp vulkanen Popocateptls östra sida och i morgonljusets skuggor visade den västra sidan sluttningar alla tänkbara nyanser i blått och grönt. Namnet är nahuatl och betyder "berget som ryker" och från toppen stiger ständigt ett moln av ånga från vulkanens krater. Kanske var det av ren inspiration som vår carcachaxi fick för sig att släppa ut ett liknande vitt, tjockt rökmoln ur avgasröret just när vi körde förbi vulkanen? Kanske var bilen morgontrött och de sega stigningarna längs vulkanens sluttningar blev lite för mycket så här på morgonkvisten? Hursom helst så har jag lärt mig att det är motorn som överhettats och då är det bara att stanna och låta den svalna en stund. Tjugo minuter senare var vi iväg och bilen betedde sig som om inget hade hänt.

Frukost, en strykarhund tittade girigt på oss och fick några smakprov av våra smörgåsar.

Efter tre och en halv timme var det dags för en första rast och frukost. Vi hade då kommit fram till en annan vulkan, el Pico de Orizaba, Mexikos högsta berg vars topp mäter 5636 m.ö.h. Bersgtoppen var höljd bland molnen men solen lyste på oss när vi åt våra tamales, ångkokta knyten med fylld majsdeg inrullade i bananblad och drack färdigsockrat kaffe.

Här tar delstaten Veracruz vid och längs med denna avlånga landsände skiftade landskapet och efter ett par timmar var vi nere på dett platta låglandet med frodiga gräsmarker blandat med träsk och bananskogar på båda sidor om den spikraka motorvägen. Här förvandlades vår carcachaxi till en Tsurrari (modellen Tsuru + känt italienskt bilmärke) och flög fram över vägbanan. Eftersom den inte har någon fungerande hastighetsmätare noterades ingen topphastighet men det var inte värre än att jag med jämna mellanrum själv blev omkörd. Det kan vara så att upplevelsen är större än den egentliga hastigheten när fartvinden viner i dörrarna så fort man kan lägga in femmans växel. Plattan i bott alltså, det höll i två timmar sen kunde jag återigen skåda ett vitt rökmoln bakom bilen och känna doften av bränd olja. Dags för ytterligare en paus.

Nancy och Gabriel väntar på att motorn ska svalna så att vi kan köra vidare.

Världens sämsta kafé! Helt öde bredvid en bensinstation längs motorvägen saknades i princip allt som fanns på menyn, utom mindre komplicerade kaffevarianter. Espresson jag drack var den sämsta jag haft i Mexiko sedan 2003 och killen som skötte butiken verkade närmast förnärmad över att vi kommit och stört hans ensamhet. Jag var tvungen att skratta när jag kom ut och såg att det till och med fanns en drive-thru!

När vi kommit så långt att det var dags att vika av åt sydöst mot Chiapas var det hög tid för någonslags middag. På en liten roadside restaurang lyckades vi få i oss några tacos dorados, fylld ihoprullad och friterad tortilla som serveras med creme fraiche och riven ost. Gabriel blev helt fascinerad av den mindre zoologiska trädgård, i alla fall när det gäller fjäderfä, som vi fann bakom restaurangen. Här fanns hönor, tuppar, kalkoner och framför allt ankor. Kan man tänka sig, de kvackade precis som Gabriels leksaksankor i den lilla farmen som mormor köpt åt honom under sin resa till USA. Helt plötsligt fick leksakerna sin förebild i verkligheten.

Ner mot Chiapas tog bergen åter vid och när vi närmade oss resans mål slingrade sig vägen som en serpentin längs de gröna bergssidorna där den ockrafärgade jorden lyste blottlagd av skred. Det vackra landskapets klimax var då vi körde över den 1208 meter långa bron, Puente Chiapas, som sträcker sig över vattenkraftsdammen Nezahualcóyotl. Bron är dock bara tio meter bred med två körfält och inget mitträcke så det var bara att hålla ögonen på vägen och snegla på utsikten i ögonvrån. Kameran var tyvärr inte tillgänglig och bilden jag hittade på Wikipedias artikel om bron gör den inte rättvisa men kanske kan ge en idé.

Chiapasbron - landskapet är vackrare i verkligheten

På andra sidan kom vi snart till den sista vägtullstationen innan Tuxtla. Härifrån försökte vi ringa till de som hade lovat att låna oss ett hus men fick inget svar. Som tur var hade vi en plan B, Nancys granne och lekkamrat från barndomen som bor i staden sedan några år tillbaka. Vi hade träffat henne när hon besökt sina föräldrar i Civac veckan tidigare för en begravning så det kom inte helt oväntat när vi ringde.

Dagen efter fick vi tag på de personer som via Nancys chef hade lovat att låna oss ett hus under vår vistelse här och vi gav oss av till Berriozábal, 20 minuter utanför Tuxtla där huset låg. Nu visade det sig att det var just bara ett hus, i och för sig i två våningar med balkong och tre badrum men inga möbler, förutom en säng. Det räckte ju i och för sig för oss för tillfället och efter att ha rest in till Tuxtla för Nancys jobb under dagarna så var det alltid väldigt skönt att komma tillbaka till "Berrio" på eftermiddagen. Tuxtla är en ganska tråkig stad med ett olidligt klimat, varmt och fuktigt, medan Berriozábal är en stor by eller liten stad som ligger några hundra meter högre och är således svalare, behagligare och lugnare på alla sätt och vis. Här sträcker sig inte bebyggelsen särskilt många kvarter utifrån torget, plaza de la marimba, men det är ändå tillräckligt stort för att det ska finnas ett par bankomater och ett gym. Vid torget finns också en liten restaurang där los Suecanos lät sig trakteras såväl till frukost som till middag av den pratsamme kocken som nog tyckte att det var spännande med långväga gäster. Några andra turister syntes inte till, som vanligt är jag den ende gringon.

Livets bröd

La plaza de la Marimba, torget i Berriozábal där det ges marimbakonsert varje söndag.