Los Suecanos: Lärarmöte på playan

Román, lärare i filosofi och rektor, skribenten själv, Elena, lärare i engelska och Alex som undervisar litteraturvetenskap.

När vi efter några dagar i huset i Berriozábal dividerat och diskuterat, vägt för- och nackdelar och framför allt kännt efter med magen, bestämde vi oss för att inte stanna ytterligare ett år i Mexiko utan återvända till Sverige som planerat. Av den tid som återstår innan återfärden tänkte vi använda en del till att resa och vad då bättre än att använda sig av det eminenta nätverket Couchsurfing?

Couchsurfing är ett internetbaserad nätverk där medlemmarna skapar sig en profil och något förenkat säger: "Här bor jag och om någon har vägarna förbi så har jag en soffa om ni behöver sova någonstans." Mycket mer än att resa billigt genom att slippa undan dyra hotellnotor handlar det om ett sätt att träffa människorna som bor och lever på de platser man besöker. Istället för att från hotellet gå ut på stan med guideboken i handen så kan man få en guidad tur av någon från lokalbefolkningen. Ofta får man väldigt trevlig umgänge samtidigt och kanske till och med en middag, eller så erbjuder man sig att laga middag som tack för soffan. Vår lägenhet i Bergsjön förvandlades emellanåt till ett veritabelt vandrarhem och vi har haft förmånen att träffa många intressanta människor från hela världen.

Här i Tuxtla var det Alejandro som var vår första värd. Vi möttes i centrum på fredagseftermiddagen och han visade oss var vi kunde få oss en schysst torta, en stor mexikansk sandwich. Väl hemma oss Alex fick vi låna hans rum och hans säng och själv flyttade han in på golvet hos paret han delade lägenheten med. På kvällen hängde jag med dem ut till en tapas bar för några öl och en trevlig pratstund. De hade planer på att åka till playan över helgen så vi stuvade om i våra planer och bestämde oss för att hänga på. På lördagsförmiddagen satte jag mig återigen bakom ratten för en tjugomila färd till kusten.


Boca del cielo

Boca del cielo, himlens mun eller kanske den himmelska munnen, så heter stranden vi åkte till. Namnet figurerar i den Mexikanska fimen Tu mamá también, Din morsa också, men den är inspelad annorstädes. Stranden ligger på en sanbank några hundra meter från kusten så för att komma dit får man lämna bilen och åka båt den sista biten. Väl framme har man de bästa av två världar, på sidan som vätter mot stilla havet rullar stora vågor in för den som inte räds att bli kullkastad eller kämpa mot lömska underströmmar. På andra sidan mot kusten till är vattnet alldeles lugn och passar fantastiskt för en liten ett och etthalvt åring att plaska i.

Häftiga vågor på ena sidan...

lugnt och plaskvänligt på den andra.

Aljandro är lärare i litteratur, och av de vänner som följt med var två av fyra lärare. En av dem tjänstgjorde förtillfället även som rektor så ni kanske kan ana vad konversationen runt lägerelden på stranden under kvällen kretsade kring. Fantastiskt att under dessa former få utbyta erfarenheter med kollegor och skrämmande hur internationella tendenserna av kunskapskvantifiering och politisering av skolan verkar vara.

Våra nyfunna vänner var tvugna att återvända redan tidig eftermiddag då en av dem som inte var lärare utan bitr. redaktör på en lokal tidning var tvungen att arbeta kvällspasset. Vi tog farväl och los Suecanos låg kvar i hängmattan ytterligare ett dygn.