Gringon på 50

Det har varit trögt med bloggandet på sistone. Kanske beror det på värmen. Det är svårt att tänka när det är närmare fyrtio grader varmt och inte heller kvällarna bjuder på någon svalka. Inte helt lätt att fokusera på att formulera de vardagsbetraktelser bloggen är menad att bjuda på och några större äventyr har familjen inte heller varit ut på under den senaste tiden. Nu sitter vi alla här och väntar på regnen men hittills har det bara kommit några stänk och inte de urladdande åskstormar som brukligt är under regnsäsongen.

En annan orsak till svårigheten att leverera vardagsbetraktelser kan vara att själva vardagen har blivit just väldigt vardaglig. Jag har helt enkelt återigen vant mig vid livet i Mexiko och börjat tappa blicken som den utomstående betraktaren. Texten jag publicerade den 3 september förra året, efter en dryg månad i landet, skulle jag omöjligt kunna skriva idag. Det är numera ett helt naturligt inslag i min vardag och det skulle kännas konstigt att köpa bröd i plastpåse på Hemköp i Kortedala, vilket för ett år sedan hörde till vardagen.

Tills svalkan sätter fart på inspirationen, eller jag hittar turistglasögonen igen (var jag nu kan ha lagt dem?) så får jag bjuda på en text ur arkivet.

Tröjan säger "Jag är inte Amerikan" på arabiska. Den enda som har reagerat på den var just en amerikan jag träffade på migrationskontoret. Borde trycka upp en "No soy gringo". Kepsen tillhör svärfar som naturligtvis fått den av oss. Jag har bara lånat den för fotots skull, och ibland när jag kör bil.

Gringon på 50
Den första förklaringen till ordet gringo jag fick var att det härstammade från den amerikanska invasionen av Mexiko 1848. Enligt den skulle mexikanerna lärt sig att färgen på de amerikanska soldaternas uniform var green och då skrikit åt dem 'Green, go home!' vilket drogs samman till gringo och blev en benämning på just amerikaner. Wikipedia erbjuder även andra förklaringar.

Jag har aldrig varit bekväm med att bli kallad gringo. Dels för att jag inte är amerikan, vilket folk i princip alltid tar för givet att jag är, men också för att ordet har pejorativa konnotationer. Det utstrålar det något av maktobalansen med los gringos på den mäktigare sidan av en av världens mest hårt bevakade gränser. Redan den gamle diktatorn Porfirio Diaz lär ha sagt: Pobre de Mexico, tan lejos de Dios y tan cerca de Estados Unidos. 'Stackars Mexiko, så långt ifrån Gud och så nära USA.'

Jag brukar vara noga med att påpeka att jag inte är gringo. Det har hänt att då jag hört kommentarer bakom ryggen vänt mig om och sagt på min allra bonnigaste spanska 'Vilken gringo? Jag kommer från Jiutepec!'. Byt ut Jiutepec mot Sjuntorp så förstår ni. Under de sekunder som folk då tittar på mig och inte får ihop en klingande mexikansk bonnespanska med min bleka uppenbarelse myser jag lite inombords. Naturligtvis är det aldrig någon som tror mig.

Förr en tid sedan förstod jag dock att jag är känd här i Civac som el Gringo de la cincuenta, 'Gringon på femti' eftersom gatan jag bor på heter 50 Norte. Jag skulle ut till bilen för att hämta mina solglasögon som blivit kvar där då grannen, Don Luis, stod och pratade men den ambulerande ostförsäljare som två gånger i veckan kommer med ost från Buena Vista de Cuellar i Guerrero. Från bilen hörde jag en konversation där Don Luis ville presentera mig för Don Queso och Don Luis förklarar:

- Nej, nej. Han är inte gringo. Han är från Sverige.
- Va? Men e det inte han som e 'gringon på femti'?

Det är naturligtvis självklart att kvarteret måste ha någon benämning på den där vite mannen som drar runt med sin vite son i en barnvagn. Där jag bor har jag färre melanocyter än de allra flesta och Gabriel väcker uppmärksamhet vart han än går. Güerito kallas han, 'den lille blonde'. Jag kan nog hellre vara el Güero de la 50.