Chiapas högland

Katedralen i San Cristobal

San Cristobal
På drygt två tusen meters höjd och en knapp timmes bilfärd från Tuxtla Gutierrez ligger San Cristobal de las casas. Grundad av spanjorerna 1528 var staden fram till 1800-talet huvudstad i Chiapas och även om Tuxtla numera är Chiapas politiska och ekonomiska centrum så är San Cris delstatens kulturella huvudstad. Den koloniala arkitekturen dominerar i centrum och skulle det inte vara för att man hör Tzotzil talas på gatan så skulle man kunna tro att man vore i Spanien om man bara tittade på husens fasader. 40% av stadens invånare tillhör ursprungsbefolkningen och av dem så talar ungefär hälften ett annat modersmål än spanska och i den här delen av Chiapas högländer betyder det oftast Tzotzil.

Kolonial arkitektur i San Cristobal under regntunga skyar

Det är nu mitt femte besök i denna turistmagnet och vallfärdsort bland back-packers. För fjorton år sedan var jag själv en av dem på mitt första besök i staden och det slår mig hur staden förändrats. En mexikan skulle förstå precis om jag sa att staden har blivit mer fresa och när den förut var mer banda. Om inte backslick så i alla fall nu mer kortklippt och mindre dreadlocks. Gågatan som hade anlagts redan förra gången jag var här för fyra år sedan har nu förlängts flera kvarter bortom torget och där fyllts av små boutiqer som säljer moderiktiga kläder. Det är egentligen inget fel med det, de närmare två hundra tusen invånarna har väl rätt till ett shoppingstråk, men tillsammans med internationella hamburgerkedjor börjar stan se ut som vilken stad som helst. När allt blir samma överallt försvinner känslan av att något är speciellt, unikt eller särskilt. Globalisering och gentrifierening är de bakomliggande fenomenen och det är väl precis så illa att man är en del av det själv där man sitter på en tapasbar och njuter av ett glas rött och lite tid för ett samtal när Gabriel äntligen somnat i vagnen.

Gågatan i San Cristobal kantat av kaféer, barer och boutiquer.

.

Moderiktig och cool kan man bli om man handlar här.

Nu är det inte så att turisterna kommer hit för den sorts shopping som erbjuds i de små boutiqerna även om det säkerligen handlas ett och annat plagg där också. Det är försäljningen av hantverk på den stora marknaden vid Santo Domingo som lockar. Här finns regionalt tillverkat hantverk, främst vackert broderade sjalar, blusar och kjolar och en del industriellt tillverkade textilier från Guatemala. Vi handlade en del här men eftersom vi denna gång, till skillnad från tidigare har en bil hade vi möjlighet att bege oss dit tygen vävs och blusarna broderas så vi gav oss av till Zinacantan.

Broderi från Zinacantan.

Zinacantan
I Zinacantan vävs och broderas det i stort sett i vart enda hus. Det är kvinnornas arbete och tillsammans i familjen eller med andra bildar de små cooperativ dit man som besökare blir inbjuden att handla deras hantverk samt att få möjlighet att se hur det blir till. Det finns ingen hantverksmarknad i byn utan det är i hemmen som försäljningen till turisterna sker. Byn använder sig också av en turistskatt och vid en vägtull får man betala 15 pesos (ca 8 skr) per person. Då ingår också rättigheten att besöka kyrkan vilken, liksom i närliggande San Juan Chamula är något speciell. Gudstjänsterna leds av byns äldste, los mayordomos, snarare än av en katolsk präst och bänkarna är placerade långt bak vilket lämnar gott om plats på golvet framför altaret där gudstjänstdeltagarna sitter.

Vävning.

Efter att ha ätit de billigaste tacos vi funnit i Mexiko, 3 pesos styck, till frukost fortsatte vi vår färd genom det chiapanesiska höglandet mot staden Simojovel, där den bärnsten som finns att köpa i smycken på i stort sett varje marknad i delstaten har sitt ursprung. Vi hade tittat på kartan och tyckt att det inte såg ut att vara så långt men hade inte riktigt räknat med hur vägen dit skulle se ut. Slingrande hårnålskurvor upp och ned längs sluttningarna fick Hjärtumsvägen att likna en raksträcka och på sina ställen blockerades halva vägen av stenar som rasat från sluttningen ovan. På andra ställen saknades halva vägen eftersom den rasat ner längs sluttningen nedan och en del kilometer saknade asfalt där beläggningen bestod av grus och lera.

Utsikt längs vägen till Simojovel.

Mera utsikt från vägen mot Simojovel.

Simojovel
Det här är zapatistaland. Guerillan Ejercito Zapatista de Liberación Nacional, EZLN dök upp på nyårsdagen 1994 och ockuperade ett antal större städer på höglandet, däribland San Cristobal de las casas. Efter några veckors strider mot den mexikanska armén lade man ner vapnen och har sedan dess fört en fredlig kamp för ursprungsbefolkningens rätt till självstyre. Man har slängt ut politiska partier och dess representanter och skapat sina egna institutioner, bland annat egna skolor i ett område där det tidigare inte fanns några. EZLN, med dess mytiske ledare Subcomandante Marcos fick från början stor internationell uppmärksamhet och spelade en stor roll i den globaliseringsrörelse som växte sig stark i glappet mellan kommunismens fall och kriget mot terrorns början som utmärkte 1990-talet. Numera lever zapatisterna i en tillvaro långt bort från mediernas strålkastarljus och även om skyltarna som upplyste oss att vi befann oss på autonom mark var anfrätta av rost och tidens tand verkade basen, el caracol som de kallas, Jobil sjuda av liv och aktivitet när vi for förbi.

Zapatistadockor på hantverksmarknad är verkar fortfarande vara en storsjälare.

Väl framme efter nästan fyra timmar i kurvorna där de mesta gick på 2:ans eller 3:ans växel var det nästan bara att vända för att hinna tillbaka innan mörkrets inbrott. Jag hade ingen lust att ge mig i kast med kurvorna i mörkret så första bästa servering fick duga för att stilla hungern. Eftersom det var feria i staden, då stadens helgon är San Antonio som firas den 13 juni, hade ett pizzastånd slagits upp längs marknaden och där hann vi smörja kråset innan det var dags att leta upp bärnstensförsäljningen. Till vår förvåning fann vi bara tre butiker som sålde bärnsten och smycken, förutom de människor som erbjudit oss att köpa direkt på gatan. Vi handlade i gruvarbetarnas kooperativa butik och efter en knapp timmes besök i Simojovel kastade vi oss i bilen för att köra tillbaka till San Cristobal. Återresan gick på nästan halva tiden, kanske berodde det på fler nerförsbackar eller på att jag under en betydande del av sträckan lyckades hänga på en pickup lastbil som verkade känna vägen och veta var man kunde gasa och när man skulle bromsa. Ungefär samtidigt som mörkret föll rullade vi ner för backarna mot San Cristobal och den efterlängtade hotellsängen.

Bärnstensbutiken.

Bestulna
Nästa morgon var vi bra trötta när vi staplade ur sängen, packade ihop våra grejer, lämnade hotellet och gjorde oss redo för att lämna stan. Även om hotellet låg centralt flyttade vi bilen ett par kvarter närmare centrum för att sedan gå och få oss lite frukost innan det var dags att köra vidare mot Juchitán, Oaxaca. I det halvt medvetslösa tillstånd vi befann oss lämnades en ryggsäck med två datorer kvar i bilen. När vi sedan återvände var den borta. Om någon öppnat bilen, vilket kanske inte kräver med än en bit ståltråd och lite färdighet, eller om det var så illa att en dörr lämnats olåst vet jag inte. Någon försäkring har vi inte och förutom Nancys laptop försvann också den som tillhörde hennes jobb. Dessutom en mobiltelefon, mp3 spelare, och all bärnsten som vi köpt dagen innan i Simojovel. Det är svårt att sätta ord på känslorna som välde upp inom mig. Hur kunde jag vara så dum att jag lämnat ryggsäcken i bilen? Varför tog jag den inte med mig, eller  lade den i bagageluckan? Ånger, eller snarare ångest av den sorten som känns fysiskt i magen och halsen. Ögonblicket då jag stoppat ned ryggsäcken mellan förarsätet och baksätet spelades upp i huvudet om och om igen. Vi bestämde oss för att polisanmäla händelsen vilket visade sig vara en segdragen process. Från det att vi fann el ministerio publico, där man gör sin anmälan tills att vi fick göra den tog det 21 timmar. Det blev ytterligare en natt i San Cristobal innan vi till slut kunde lämna staden och anträda återfärden norrut.