Barberaren i Civac

Señor Arroyo i sin salong.

Varje man bör någon gång i livet låta skägget växa för att sedan låta sig bli rakad hos en barberare. Då menar jag en riktig barberare, inte vilken frisör som helst. Här vimlar det av esteticas, salonger där man kan klippa, färga och på allehanda sätt behandla hår och frisyrer. Flera av dem erbjuder även mindre spabehandlingar med manikyr och pedikyr. Men ändå skulle jag aldrig anförtro någon av dessa mitt skägg.

Första intrycket ger salongen. Den behöver inte vara särskilt gammal men den ska se gammaldags ut, gärna med rött, vitt och blått vid dörrkarmarna. Andra intrycket ger barberaren själv. Han bör vara en äldre man med oförvitligt ansad mustasch och välskött frisyr samt utstråla erfarenhet och säkerhet för att jag ska lägga mig under kniven. Señor Arroyo har klippt och rakat folk sedan 1969, de senaste trettio åren i sin salong i Civac.

Vad är det då som är så fantastisk med att bli rakad av en annan man? Givetvis känslan av att lite bortskämt bli uppassad och omhäntertagen. Trimmerns kittlande, den varma raktvålen, knivens skrapande mot skinnet, precisionen i arbetet med saxen när mustaschen ansas precis under näsborrarna, den pepparmintdoftande alkoholen som baddas på kinderna. Alla dessa sinnesintryck blandades med svordomar och ljudet av dominobrickor som slog i bordet i rummet bakom salongen där jag låg i barberarstolen, helt i händerna på señor Arroyo. Det är just detta som jag tycker är en av tjusningarna med att bli rakad av en riktigt barberare. Här står en man med en rakbladsvass kniv mot min hals och det enda jag kan göra är just ingenting, bara ligga och slappna av samtidigt som kniven skrapar mot strupen. Helt utlämnad till señor Arroyos erfarna handlag med rakkniven.

Det fick mig att tänka på en novell av den colombianske författaren Hernando Tellez, Espuma y nada mas, ungefär "lödder och inget mer" på svenska. En general stiger in hos en barberare på landsbygden för att bli rakad. Barberaren är i hemlighet med i motståndsrörelsen mot militärdiktaturen och generalen berättar om en lyckad räd mot gerillan i skogen med ett antal fångar till följd. Dessa är naturligtvis barberarens kamrater och medan generalen berättar om vad de ska göra med fångarna snurrar tankarna i barberarens huvud. Ska han hämnas kamraterna och ändra krigets gång med ett litet tryck på knivbladet? Han bestämmer sig till slut för att det enda som fläckar hans förkläde är "lödder och inget mer".

Före...

...efter