Carnitas

För de läsare som varit bekanta med skribentens kostvanor vill jag nu berätta att jag har diversifierat min diet till att även innefatta kött. Efter att senare halvan av mitt liv varit vegetarian, nåja semi-vegetarian eller fegis-vegis som en del benämnt mig, då jag hela tiden ätit så väl fisk och skadjur som ägg och mjölkprodukter, har mina smaklökar nu fått återuppleva sensationen av kött. Det har resten av mitt matsmältningssystem också gjort, vilket fungerade ganska bra tills det stötte på kusin Carlos hamburgare.

Carnitas

Jag kan konstatera att allt kött  inte är gott men att en del anrättningar kan vara mycket tilltalande, till och med utsökta. En av dessa rätter är vad som här i Mexiko är känt som carnitas, små köttbitar. Nu är carnitas ingenting man direkt slänger ihop hemma i köket utan kräver både kunskap och utrustning. Det har Don Vicente, far till Nancys gamla kompis Rosy från gymnasietiden, som för lite sedan bjöd los Suecanos att äta carnitas.

Griskött kokt i grisfett

Framlägg och revben av gris är det som används, även skinnet, el cuero och något som på spanska kallas bouche, vilket jag strax återkommer till. Köttet kokas i grisfett blandat med lite vatten under flera timmar och kryddas med rosmarin, timjan, lagerblad och andra örter. Av de 11 kg kött Don Vicente inhandlat på morgonen uppskattade han att det var 7-8 kg kvar när det var färdigt. Carnitas säljs ofta tillagad med ett kilopris på upp till 200 pesos så jag uppskattar att det är en förädling som ger ett påslag på några hundra procent. Don Vicente säljer till grannskapet emellanåt även om han den denna dag lagat för familj och vänner. Det fattades ändå inte de som kom och frågade då de kände lukten.

Don Vicente hackar upp el cuero på huggkubben

Carne, kött, blir till carnitas, små köttbitar.

De tillagade köttet hackas upp i små bitar. Man kan beställa maciza som är bara kött, eller surtido som är kött blandat med skinn. Då jag ändå gått över gränsen till att börja äta kött finns det inte längre några tabun. Det mexikanska köket innehåller en hel del djurdelar som vi normalt inte äter i Sverige så skall jag få uppleva dessa så gäller det att passa på. En sådan är det ovan nämnda bouche, grismage, och jag måste säga att det var inte alls dumt. Särskilt tror jag man uppskattar bouche om man som jag tycker om lite sega konsistenser som till exempel bläckfisk.

Bouche

Besöket bjöd inte bara på god mat och trevligt umgänge. Vi fick även en naturupplevelse då en vandrande pinne dök upp i trädgården. Då jag berättade att jag som barn haft sådana som husdjur och hur de förökade sig, rymde och åt upp krukväxterna i mitt pojkrum möttes jag av oförstående blickar. Här betraktas de inte direkt som skadedjur men har nog en bit kvar för att hamna i zooaffären.

Rosy med den vandrande pinnen

Rosy säger att hon bor där örnarna bygger sina bon, högt upp på bergstoppen. Det svävade några stora fåglar, om de nu var örnar eller gamar, över vargklyftan, el cañon de lobos, den ravin på vars ena sida Rosys hus ligger. Den andra sidan är än så länge obebodd. Detta är federal mark som dessutom är naturskyddad men det tar urbaniseringen inte hänsyn till.

El cañon de lobos - Vargklyftan

Utsikt över östra Morelos, Popocatepetl skymtar i fjärran (till vänster - klicka på bilden så blir den större)