Mezcal

Agave Azul - Växten man gör tequila och mezcal på.

Tequila är den spritsort de flesta i Sverige associerar med Mexiko. Det är en allmän vanföreställning den är gjord på kaktus men agaveplantan är strikt botaniskt mer besläktad med liljeväxter än med kaktusar. Från samma växt, som ofta kallas Tequila agave eller Blå agave (Agave Azul) gör man också den i Europa mindre kända spritsorten, mezcal. Då tequila är ursprungskyddad, precis som champagne, får den bara tillverkas under strikt kontrollerade former i en region i norra Mexiko med staden Tequila som centrum för produktionen. Mezcal framställs främst i centrala och södra Mexico, framförallt i delstaten Oaxaca där den lilla staden Santiago Matatlán kallar sig för "världens mezcalhuvudstad" och då mezcalfabrikerna låg sida vid sida på ömse sidor av vägen är vi benägna att hålla detta påstående för sant. Hur som helst så stannade vi inte här utan det var i närliggande Mitla som vi besökte en fabrik för framställning av denna dryck.

Mezcalfabriken el Mitleño

På inrådan av vår lokala turistinformatör Miriam gjorde vi ett stopp på mezcalfabriken "El Mitleño" innan vi fortsatte mot Oaxaca. Redan utanför kändes doften av mäsk och inne i lokalen fanns fyra stora träkar till bredden fyllda med krossade agaveplantor som låg och jäste. Man tillsätter enbart vatten då plantan innehåller tillräckligt med socker i sig själv. Saften som ibland tappas för att göra pulque kallas honungsvatten, aguamiel, och ges till barnen och den ugnsbakade agaveplantan ätes emellanåt som godis.

Ungsbakade piñas krossas under ett kvarnhjul som dras av hästkraft.

Krossad agave jäser i stora träkar.

Om tequila är en hårt kontrollerad och högt industrialiserad produkt är mezcal mer traditionell och hantverksmässigt till sin produktion. Agaven skördas då den är mellan sex och tio år gammal och efter att man skurit av bladen, las pencas, återstår den avskalade stammen som kallas piña vilket betyder ananas på spanska. Dessa bakas i en stor ugn varvid stärkelsen förvandlas till socker och sedan krossas de i en stor kvarn och juicen fermenteras innan den destilleras två gånger.

Två vedeldade destillationsapparater står för produktionen i fabriken "el Mitleño".

Den nydestillerade färglösa vätskan kallas först för minero, då den lagras på ekfat i minst tre månader men mindre än nio antar den en gulfärgad ton och kallas för reposado och om den ligger längre än nio månader, ja upp till flera år kallas den añejo och betingar ett avsevärd högre pris. Man använder också mezcal för att främställa mängder av likörer. Kaffe, piña colada, passionsfrukt och hasselnöt var de smaker som föll los Suecanos på läppen och sålunda åkte ner i varukorgen, tillsammans med en flaska reposado som skall avnjutas till sensommarens kräftskiva.

Añejos Especial - minst ett år på ekfat.

Det är mezcal som är spriten med masken, inte tequila och det är egentligen inte heller någon mask utan en larv, hypopta agavis, som lever av och i agaveplantan och som skördas på hösten av odlarna. Förutom att de hamnar i flaskor med mezcal där myten säger att de används för att pröva alkoholhalten, så rostas de och mals, blandas med salt som intas tillsammans med drycken och gärna en klyfta apelsin. Förmodligen är det så att larven hamnat i flaskan som ett marknadsföringstrick även om den i vissa delar av Mexiko ingår i det traditionella köket. På mezcalfabriken el Mitleño påstods det att om den får ligga tillräckligt länge i flaskan ger den smak till innehållet vilket vi kunde konstatera då vi tog en slurk ur den här flaskan:

Genom ett regnigt Oaxaca

Under regntunga skyar och med sinnet ännu tyngt av den traumatiska förlusten vi lidit dagen innan i San Cristobal lämnade vi staden tidig eftermiddag med kurs på Juchitán på Tehuantepecnäset, den smalaste delen av Mexiko. Anledningen att vi valt just Juchitán var att det var en lagom lång dagsfärd från San Cristobal och vi hade därifrån tänkt att ganska omgående landa på playan i Puerto Angel. Nu ville dock vädrets makter annorlunda och under dagen blev himlen allt mörkare och när vi lämnat Tapanatepec, där vi stillat hungern med några tacos, öppnade sig himlen. Det skulle visa sig bli tre dagars ihållande regnande orsakat av den tropiska stormen Beatriz som drog förbi ute på Stilla Havet.

I Juchitán väntade vår couchsurfingvärd Jorge och hans familj och efter att ha missat avfarten på motorvägen, kört tre mil för långt och fått vända så dök äntligen los Suecanos upp då klockan blivit närmare tio på kvällen. Dagen efter bjöd Jorges föräldrar oss att följa med på ett 15-års kalas, vilket i Mexiko betyder stor fest, men vi var allt för trötta för att orka ge oss ut i regnet på galej och avböjde till förmån för horizontalläge på sängen. En välbehövlig vilodag men vi fick ändå en liten rundtur på stan i regnet med Jorge och på kvällen tog han med oss ut för att äta Tlayudas, ett slags jättelika tortillas som fylls med bönor, ost, grönsaker och grillad kött för att sedan läggas på grillen.

En skulptur för att uppmärksamma ödet för alla de centralamerikanska migranter som passerar här längs järnvägen på sin farliga färd genom Mexiko för att komma till USA. Förutom faran att hoppa på och av godståg i farten riskerar de att kidnappas av knarkkartellerna, bli rånade och tvingas arbeta för dem, eller så dödas de. I augusti förra massakrerades 72 immigranter i Tamaulipas i norra Mexico av kartellen "los Zetas". Erik de la Reguera har skrivit om dödens tåg för DN här analyserat immigranternas utsatthet här.

Även om behovet av ytterligare en vilodag kändes påträngande ville vi inte tära på våra värdars gästfrihet så vi packade bilen för att ge oss av. Det regnade alltjämt och på nyheterna hade vi sett förödelsen som stormen orsakat längs kusten varpå vi bestämt oss för att skippa playan och sätta kurs mot Oaxaca, huvudstaden i delstaten med samma namn. Vid det här laget har jag blivit ganska van vid att köra på slingrade vägar genom olika bergsmassiv så Sierra Madre Occidental gick ganska smidigt men man fick se upp en del för stenar som rasat ned på vägen i det myckna regnandet. Då vi for igenom en av alla de byar som ligger längs vägen hittade vi en liten servering och efter en stor mugg nescafé och en powernap i hängmattan kände jag mig som en ny människa igen.

På väg genom Sierra Madre i regnet.

Då jag av vägskyltningen insåg att vi från detta håll skulle passera Mitla innan själva staden Oaxaca mindes jag mitt besök i staden för nästan elva år sedan och bestämde att det var alldeles lagom att stanna för natten för att följande dag kunna besöka de arkeologiska lämningarna som där är belägna. Efter att ha undersökt stadens alla hotell och tyckt att ett var för dyrt och ett för mörkt hyrde vi ett något spartanskt rum på det tredje. Den teve rummet var utrustat med visade sig bara ha en kanal och den visade såpoperor hela kvällen varför det blev en helkväll med studier i dramatisk dramatik.

Miriam på sitt café - en mycket uppskattad informell turistinformation.

På café Huaxcyuac, vilket var aztekernas namn på regionen som sedan av Spanjorerna förvanskades till Oaxaca, fick vi gott om information om staden av Miriam som serverade oss hamburgare och espresso med en sådan omtanke om sina kunders tillfredsställelse att hon, efter att ha frågat om min espresso var tillräckligt starkt och jag med ansiktet innan med orden avslöjat att jag nog kunde tänka mig en starkare variant, helt sonika gjorde mig en ny vilket hon serverade med en blick som undrade hur någon kunde dricka något sådant och där till råga utan socker. Av Miriam fick vi veta att Mitla är de dödas, eller snarare själarnas stad. Under Zapotekernas högkultur som blomstrade i Monte Alban från ungefär 200-talet till 700-talet ansågs Mitla vara dit de dödas själar vandrade. Miriam berättade också att en kall och mystisk vind alltid blåser här de första dagarna i november då man i Mexiko firar de dödas dag, Dia de muertos.

Kyrkan vigd åt San Pablo, byggd direkt på de gamla templen.

 Nästa morgon hade det äntligen slutat regna. Vi traskade iväg mot de arkeologiska ruinerna som upplevt sin storhetstid från 700-talet fram till spanjorernas ankomst 1521 men alltjämt står kvar för att visa upp sina unika ornament. Vi råkade anlända precis samtidigt två bussar med högstadieungdomar och när jag försökte smyga efter en grupp elever för att snappa upp något av vad deras guide hade att berätta om de gamla zapotekerna och deras imponerande monoliter visade sig stackars Gabriel väcka större intresse bland högstadietjejerna än gamla stenar. Det gick så långt att jag var tvungen att påminna dem om att de var där för att titta på ruiner och inte en liten güerito. Nästan förfärat förvånade av att gringon pratade flytande spanska återvände de till sin grupp men los Suecanos bestämde sig för att sätta sig på en bänk under ett träd och låta skolbarnen få ett ordentligt försprång, även om vi missade att tjuvlyssna på guiden.

Templet Akropolis med de för Mitla unika ornamenten.

Efter lite shopping och ett besök på en Mezcalfabrik, vilket kommer skildras i kommande inlägg, styrde vi kosan mot Oaxaca men hann med ett stopp för att beskåda det två tusen år gamla träd som växer invid kyrkan i Tule. Denna 35,4 meter höga Cypress med en omkrets på 36,2 meter, vilket är den största i världen för ett träd, är sannerligen en imponerande syn. Att det fått växa sig så stort och så länge beror på att det växer på en av zapotekernas heliga platser senare tagits över av den romersk katolska kyrkan även om det var nära att en rik köpman fick göra brädor och bjälkar av trädet på 1700-talet.

El árbol de Tule överskuggar kyrkan.

Nancy, och en nyvaken Gabriel i vagnen ger lite perspektiv till den enorma trädstammen.

Efter att ha promenerat några varv runt det imponerande trädet satte vi oss i bilen för den sista halvtimmen till Oaxaca City där vi återigen möttes av regnet som bara öste ner.

Chiapas högland

Katedralen i San Cristobal

San Cristobal
På drygt två tusen meters höjd och en knapp timmes bilfärd från Tuxtla Gutierrez ligger San Cristobal de las casas. Grundad av spanjorerna 1528 var staden fram till 1800-talet huvudstad i Chiapas och även om Tuxtla numera är Chiapas politiska och ekonomiska centrum så är San Cris delstatens kulturella huvudstad. Den koloniala arkitekturen dominerar i centrum och skulle det inte vara för att man hör Tzotzil talas på gatan så skulle man kunna tro att man vore i Spanien om man bara tittade på husens fasader. 40% av stadens invånare tillhör ursprungsbefolkningen och av dem så talar ungefär hälften ett annat modersmål än spanska och i den här delen av Chiapas högländer betyder det oftast Tzotzil.

Kolonial arkitektur i San Cristobal under regntunga skyar

Det är nu mitt femte besök i denna turistmagnet och vallfärdsort bland back-packers. För fjorton år sedan var jag själv en av dem på mitt första besök i staden och det slår mig hur staden förändrats. En mexikan skulle förstå precis om jag sa att staden har blivit mer fresa och när den förut var mer banda. Om inte backslick så i alla fall nu mer kortklippt och mindre dreadlocks. Gågatan som hade anlagts redan förra gången jag var här för fyra år sedan har nu förlängts flera kvarter bortom torget och där fyllts av små boutiqer som säljer moderiktiga kläder. Det är egentligen inget fel med det, de närmare två hundra tusen invånarna har väl rätt till ett shoppingstråk, men tillsammans med internationella hamburgerkedjor börjar stan se ut som vilken stad som helst. När allt blir samma överallt försvinner känslan av att något är speciellt, unikt eller särskilt. Globalisering och gentrifierening är de bakomliggande fenomenen och det är väl precis så illa att man är en del av det själv där man sitter på en tapasbar och njuter av ett glas rött och lite tid för ett samtal när Gabriel äntligen somnat i vagnen.

Gågatan i San Cristobal kantat av kaféer, barer och boutiquer.

.

Moderiktig och cool kan man bli om man handlar här.

Nu är det inte så att turisterna kommer hit för den sorts shopping som erbjuds i de små boutiqerna även om det säkerligen handlas ett och annat plagg där också. Det är försäljningen av hantverk på den stora marknaden vid Santo Domingo som lockar. Här finns regionalt tillverkat hantverk, främst vackert broderade sjalar, blusar och kjolar och en del industriellt tillverkade textilier från Guatemala. Vi handlade en del här men eftersom vi denna gång, till skillnad från tidigare har en bil hade vi möjlighet att bege oss dit tygen vävs och blusarna broderas så vi gav oss av till Zinacantan.

Broderi från Zinacantan.

Zinacantan
I Zinacantan vävs och broderas det i stort sett i vart enda hus. Det är kvinnornas arbete och tillsammans i familjen eller med andra bildar de små cooperativ dit man som besökare blir inbjuden att handla deras hantverk samt att få möjlighet att se hur det blir till. Det finns ingen hantverksmarknad i byn utan det är i hemmen som försäljningen till turisterna sker. Byn använder sig också av en turistskatt och vid en vägtull får man betala 15 pesos (ca 8 skr) per person. Då ingår också rättigheten att besöka kyrkan vilken, liksom i närliggande San Juan Chamula är något speciell. Gudstjänsterna leds av byns äldste, los mayordomos, snarare än av en katolsk präst och bänkarna är placerade långt bak vilket lämnar gott om plats på golvet framför altaret där gudstjänstdeltagarna sitter.

Vävning.

Efter att ha ätit de billigaste tacos vi funnit i Mexiko, 3 pesos styck, till frukost fortsatte vi vår färd genom det chiapanesiska höglandet mot staden Simojovel, där den bärnsten som finns att köpa i smycken på i stort sett varje marknad i delstaten har sitt ursprung. Vi hade tittat på kartan och tyckt att det inte såg ut att vara så långt men hade inte riktigt räknat med hur vägen dit skulle se ut. Slingrande hårnålskurvor upp och ned längs sluttningarna fick Hjärtumsvägen att likna en raksträcka och på sina ställen blockerades halva vägen av stenar som rasat från sluttningen ovan. På andra ställen saknades halva vägen eftersom den rasat ner längs sluttningen nedan och en del kilometer saknade asfalt där beläggningen bestod av grus och lera.

Utsikt längs vägen till Simojovel.

Mera utsikt från vägen mot Simojovel.

Simojovel
Det här är zapatistaland. Guerillan Ejercito Zapatista de Liberación Nacional, EZLN dök upp på nyårsdagen 1994 och ockuperade ett antal större städer på höglandet, däribland San Cristobal de las casas. Efter några veckors strider mot den mexikanska armén lade man ner vapnen och har sedan dess fört en fredlig kamp för ursprungsbefolkningens rätt till självstyre. Man har slängt ut politiska partier och dess representanter och skapat sina egna institutioner, bland annat egna skolor i ett område där det tidigare inte fanns några. EZLN, med dess mytiske ledare Subcomandante Marcos fick från början stor internationell uppmärksamhet och spelade en stor roll i den globaliseringsrörelse som växte sig stark i glappet mellan kommunismens fall och kriget mot terrorns början som utmärkte 1990-talet. Numera lever zapatisterna i en tillvaro långt bort från mediernas strålkastarljus och även om skyltarna som upplyste oss att vi befann oss på autonom mark var anfrätta av rost och tidens tand verkade basen, el caracol som de kallas, Jobil sjuda av liv och aktivitet när vi for förbi.

Zapatistadockor på hantverksmarknad är verkar fortfarande vara en storsjälare.

Väl framme efter nästan fyra timmar i kurvorna där de mesta gick på 2:ans eller 3:ans växel var det nästan bara att vända för att hinna tillbaka innan mörkrets inbrott. Jag hade ingen lust att ge mig i kast med kurvorna i mörkret så första bästa servering fick duga för att stilla hungern. Eftersom det var feria i staden, då stadens helgon är San Antonio som firas den 13 juni, hade ett pizzastånd slagits upp längs marknaden och där hann vi smörja kråset innan det var dags att leta upp bärnstensförsäljningen. Till vår förvåning fann vi bara tre butiker som sålde bärnsten och smycken, förutom de människor som erbjudit oss att köpa direkt på gatan. Vi handlade i gruvarbetarnas kooperativa butik och efter en knapp timmes besök i Simojovel kastade vi oss i bilen för att köra tillbaka till San Cristobal. Återresan gick på nästan halva tiden, kanske berodde det på fler nerförsbackar eller på att jag under en betydande del av sträckan lyckades hänga på en pickup lastbil som verkade känna vägen och veta var man kunde gasa och när man skulle bromsa. Ungefär samtidigt som mörkret föll rullade vi ner för backarna mot San Cristobal och den efterlängtade hotellsängen.

Bärnstensbutiken.

Bestulna
Nästa morgon var vi bra trötta när vi staplade ur sängen, packade ihop våra grejer, lämnade hotellet och gjorde oss redo för att lämna stan. Även om hotellet låg centralt flyttade vi bilen ett par kvarter närmare centrum för att sedan gå och få oss lite frukost innan det var dags att köra vidare mot Juchitán, Oaxaca. I det halvt medvetslösa tillstånd vi befann oss lämnades en ryggsäck med två datorer kvar i bilen. När vi sedan återvände var den borta. Om någon öppnat bilen, vilket kanske inte kräver med än en bit ståltråd och lite färdighet, eller om det var så illa att en dörr lämnats olåst vet jag inte. Någon försäkring har vi inte och förutom Nancys laptop försvann också den som tillhörde hennes jobb. Dessutom en mobiltelefon, mp3 spelare, och all bärnsten som vi köpt dagen innan i Simojovel. Det är svårt att sätta ord på känslorna som välde upp inom mig. Hur kunde jag vara så dum att jag lämnat ryggsäcken i bilen? Varför tog jag den inte med mig, eller  lade den i bagageluckan? Ånger, eller snarare ångest av den sorten som känns fysiskt i magen och halsen. Ögonblicket då jag stoppat ned ryggsäcken mellan förarsätet och baksätet spelades upp i huvudet om och om igen. Vi bestämde oss för att polisanmäla händelsen vilket visade sig vara en segdragen process. Från det att vi fann el ministerio publico, där man gör sin anmälan tills att vi fick göra den tog det 21 timmar. Det blev ytterligare en natt i San Cristobal innan vi till slut kunde lämna staden och anträda återfärden norrut.

Lärarmöte på playan

Román, lärare i filosofi och rektor, skribenten själv, Elena, lärare i engelska och Alex som undervisar litteraturvetenskap.

När vi efter några dagar i huset i Berriozábal dividerat och diskuterat, vägt för- och nackdelar och framför allt kännt efter med magen, bestämde vi oss för att inte stanna ytterligare ett år i Mexiko utan återvända till Sverige som planerat. Av den tid som återstår innan återfärden tänkte vi använda en del till att resa och vad då bättre än att använda sig av det eminenta nätverket Couchsurfing?

Couchsurfing är ett internetbaserad nätverk där medlemmarna skapar sig en profil och något förenkat säger: "Här bor jag och om någon har vägarna förbi så har jag en soffa om ni behöver sova någonstans." Mycket mer än att resa billigt genom att slippa undan dyra hotellnotor handlar det om ett sätt att träffa människorna som bor och lever på de platser man besöker. Istället för att från hotellet gå ut på stan med guideboken i handen så kan man få en guidad tur av någon från lokalbefolkningen. Ofta får man väldigt trevlig umgänge samtidigt och kanske till och med en middag, eller så erbjuder man sig att laga middag som tack för soffan. Vår lägenhet i Bergsjön förvandlades emellanåt till ett veritabelt vandrarhem och vi har haft förmånen att träffa många intressanta människor från hela världen.

Här i Tuxtla var det Alejandro som var vår första värd. Vi möttes i centrum på fredagseftermiddagen och han visade oss var vi kunde få oss en schysst torta, en stor mexikansk sandwich. Väl hemma oss Alex fick vi låna hans rum och hans säng och själv flyttade han in på golvet hos paret han delade lägenheten med. På kvällen hängde jag med dem ut till en tapas bar för några öl och en trevlig pratstund. De hade planer på att åka till playan över helgen så vi stuvade om i våra planer och bestämde oss för att hänga på. På lördagsförmiddagen satte jag mig återigen bakom ratten för en tjugomila färd till kusten.

Boca del cielo

Boca del cielo, himlens mun eller kanske den himmelska munnen, så heter stranden vi åkte till. Namnet figurerar i den Mexikanska fimen Tu mamá también, Din morsa också, men den är inspelad annorstädes. Stranden ligger på en sanbank några hundra meter från kusten så för att komma dit får man lämna bilen och åka båt den sista biten. Väl framme har man de bästa av två världar, på sidan som vätter mot stilla havet rullar stora vågor in för den som inte räds att bli kullkastad eller kämpa mot lömska underströmmar. På andra sidan mot kusten till är vattnet alldeles lugn och passar fantastiskt för en liten ett och etthalvt åring att plaska i.

Häftiga vågor på ena sidan...

lugnt och plaskvänligt på den andra.

Aljandro är lärare i litteratur, och av de vänner som följt med var två av fyra lärare. En av dem tjänstgjorde förtillfället även som rektor så ni kanske kan ana vad konversationen runt lägerelden på stranden under kvällen kretsade kring. Fantastiskt att under dessa former få utbyta erfarenheter med kollegor och skrämmande hur internationella tendenserna av kunskapskvantifiering och politisering av skolan verkar vara.

Våra nyfunna vänner var tvugna att återvända redan tidig eftermiddag då en av dem som inte var lärare utan bitr. redaktör på en lokal tidning var tvungen att arbeta kvällspasset. Vi tog farväl och los Suecanos låg kvar i hängmattan ytterligare ett dygn.

Moíses kom förbi på en båt och sålde kokosnötter...

... och när man druckit upp saften tar han fram macheten och klyver dem så man kommer åt köttet.

Kokospalm, vår cabaña, hydda,  i bakgrunden.

Med mobilt bredband tänkte jag sköta min undervisning härifrån via Skype nästa år. Tidsskillnaden mellan Mexiko och Sverige kan dock ställa till det.

Inte bara sol och bad. Minuterna innan det tropiska regnet drar in med full kraft.

Roadtrip

Klockan 05.30, bara en halvtimme senare än planerat, rullade en fulltankad carcachaxi ut från bensinstationen där vi även passat på att kolla olja och lufttryck inför den drygt 85 mil långa resan vi hade framför oss. Målet var Tuxtla Gutierrez, huvudstad i delstaten Chiapas längst ner i södra Mexiko med gräns mot Guatemala. Enligt den färdbeskrivning som vi skrivit ut från Secretaría de Caminos y Transportes hemsida (motsvarande Vägverket eller heter det Transportstyrelsen numera?) så skulle resan ta 8 timmar och 28 minuter. Det är säkert möjligt om man har ett någorlunda modernt fodorn och inte har en ett och ett halvt-åring med på resan. Eftersom familjen Suecanos färdas i en 17 år gammal före detta taxi och med en liten som emellanåt tröttnar på att sitta still i sin bilbarnstol hade var vi inställda på att det nog skulle ta längre tid än så.

Popcatéptl - berget som ryker gör skäl för sitt namn i morgonsolen.

När vi kommit över gränsen till delstaten Puebla lyste de första solstrålarna upp vulkanen Popocateptls östra sida och i morgonljusets skuggor visade den västra sidan sluttningar alla tänkbara nyanser i blått och grönt. Namnet är nahuatl och betyder "berget som ryker" och från toppen stiger ständigt ett moln av ånga från vulkanens krater. Kanske var det av ren inspiration som vår carcachaxi fick för sig att släppa ut ett liknande vitt, tjockt rökmoln ur avgasröret just när vi körde förbi vulkanen? Kanske var bilen morgontrött och de sega stigningarna längs vulkanens sluttningar blev lite för mycket så här på morgonkvisten? Hursom helst så har jag lärt mig att det är motorn som överhettats och då är det bara att stanna och låta den svalna en stund. Tjugo minuter senare var vi iväg och bilen betedde sig som om inget hade hänt.

Frukost, en strykarhund tittade girigt på oss och fick några smakprov av våra smörgåsar.

Efter tre och en halv timme var det dags för en första rast och frukost. Vi hade då kommit fram till en annan vulkan, el Pico de Orizaba, Mexikos högsta berg vars topp mäter 5636 m.ö.h. Bersgtoppen var höljd bland molnen men solen lyste på oss när vi åt våra tamales, ångkokta knyten med fylld majsdeg inrullade i bananblad och drack färdigsockrat kaffe.

Här tar delstaten Veracruz vid och längs med denna avlånga landsände skiftade landskapet och efter ett par timmar var vi nere på dett platta låglandet med frodiga gräsmarker blandat med träsk och bananskogar på båda sidor om den spikraka motorvägen. Här förvandlades vår carcachaxi till en Tsurrari (modellen Tsuru + känt italienskt bilmärke) och flög fram över vägbanan. Eftersom den inte har någon fungerande hastighetsmätare noterades ingen topphastighet men det var inte värre än att jag med jämna mellanrum själv blev omkörd. Det kan vara så att upplevelsen är större än den egentliga hastigheten när fartvinden viner i dörrarna så fort man kan lägga in femmans växel. Plattan i bott alltså, det höll i två timmar sen kunde jag återigen skåda ett vitt rökmoln bakom bilen och känna doften av bränd olja. Dags för ytterligare en paus.

Nancy och Gabriel väntar på att motorn ska svalna så att vi kan köra vidare.

Världens sämsta kafé! Helt öde bredvid en bensinstation längs motorvägen saknades i princip allt som fanns på menyn, utom mindre komplicerade kaffevarianter. Espresson jag drack var den sämsta jag haft i Mexiko sedan 2003 och killen som skötte butiken verkade närmast förnärmad över att vi kommit och stört hans ensamhet. Jag var tvungen att skratta när jag kom ut och såg att det till och med fanns en drive-thru!

När vi kommit så långt att det var dags att vika av åt sydöst mot Chiapas var det hög tid för någonslags middag. På en liten roadside restaurang lyckades vi få i oss några tacos dorados, fylld ihoprullad och friterad tortilla som serveras med creme fraiche och riven ost. Gabriel blev helt fascinerad av den mindre zoologiska trädgård, i alla fall när det gäller fjäderfä, som vi fann bakom restaurangen. Här fanns hönor, tuppar, kalkoner och framför allt ankor. Kan man tänka sig, de kvackade precis som Gabriels leksaksankor i den lilla farmen som mormor köpt åt honom under sin resa till USA. Helt plötsligt fick leksakerna sin förebild i verkligheten.

Ner mot Chiapas tog bergen åter vid och när vi närmade oss resans mål slingrade sig vägen som en serpentin längs de gröna bergssidorna där den ockrafärgade jorden lyste blottlagd av skred. Det vackra landskapets klimax var då vi körde över den 1208 meter långa bron, Puente Chiapas, som sträcker sig över vattenkraftsdammen Nezahualcóyotl. Bron är dock bara tio meter bred med två körfält och inget mitträcke så det var bara att hålla ögonen på vägen och snegla på utsikten i ögonvrån. Kameran var tyvärr inte tillgänglig och bilden jag hittade på Wikipedias artikel om bron gör den inte rättvisa men kanske kan ge en idé.

Chiapasbron - landskapet är vackrare i verkligheten

På andra sidan kom vi snart till den sista vägtullstationen innan Tuxtla. Härifrån försökte vi ringa till de som hade lovat att låna oss ett hus men fick inget svar. Som tur var hade vi en plan B, Nancys granne och lekkamrat från barndomen som bor i staden sedan några år tillbaka. Vi hade träffat henne när hon besökt sina föräldrar i Civac veckan tidigare för en begravning så det kom inte helt oväntat när vi ringde.

Dagen efter fick vi tag på de personer som via Nancys chef hade lovat att låna oss ett hus under vår vistelse här och vi gav oss av till Berriozábal, 20 minuter utanför Tuxtla där huset låg. Nu visade det sig att det var just bara ett hus, i och för sig i två våningar med balkong och tre badrum men inga möbler, förutom en säng. Det räckte ju i och för sig för oss för tillfället och efter att ha rest in till Tuxtla för Nancys jobb under dagarna så var det alltid väldigt skönt att komma tillbaka till "Berrio" på eftermiddagen. Tuxtla är en ganska tråkig stad med ett olidligt klimat, varmt och fuktigt, medan Berriozábal är en stor by eller liten stad som ligger några hundra meter högre och är således svalare, behagligare och lugnare på alla sätt och vis. Här sträcker sig inte bebyggelsen särskilt många kvarter utifrån torget, plaza de la marimba, men det är ändå tillräckligt stort för att det ska finnas ett par bankomater och ett gym. Vid torget finns också en liten restaurang där los Suecanos lät sig trakteras såväl till frukost som till middag av den pratsamme kocken som nog tyckte att det var spännande med långväga gäster. Några andra turister syntes inte till, som vanligt är jag den ende gringon.

Livets bröd

La plaza de la Marimba, torget i Berriozábal där det ges marimbakonsert varje söndag.

Gringon på 50

Det har varit trögt med bloggandet på sistone. Kanske beror det på värmen. Det är svårt att tänka när det är närmare fyrtio grader varmt och inte heller kvällarna bjuder på någon svalka. Inte helt lätt att fokusera på att formulera de vardagsbetraktelser bloggen är menad att bjuda på och några större äventyr har familjen inte heller varit ut på under den senaste tiden. Nu sitter vi alla här och väntar på regnen men hittills har det bara kommit några stänk och inte de urladdande åskstormar som brukligt är under regnsäsongen.

En annan orsak till svårigheten att leverera vardagsbetraktelser kan vara att själva vardagen har blivit just väldigt vardaglig. Jag har helt enkelt återigen vant mig vid livet i Mexiko och börjat tappa blicken som den utomstående betraktaren. Texten jag publicerade den 3 september förra året, efter en dryg månad i landet, skulle jag omöjligt kunna skriva idag. Det är numera ett helt naturligt inslag i min vardag och det skulle kännas konstigt att köpa bröd i plastpåse på Hemköp i Kortedala, vilket för ett år sedan hörde till vardagen.

Tills svalkan sätter fart på inspirationen, eller jag hittar turistglasögonen igen (var jag nu kan ha lagt dem?) så får jag bjuda på en text ur arkivet.

Tröjan säger "Jag är inte Amerikan" på arabiska. Den enda som har reagerat på den var just en amerikan jag träffade på migrationskontoret. Borde trycka upp en "No soy gringo". Kepsen tillhör svärfar som naturligtvis fått den av oss. Jag har bara lånat den för fotots skull, och ibland när jag kör bil.

Gringon på 50
Den första förklaringen till ordet gringo jag fick var att det härstammade från den amerikanska invasionen av Mexiko 1848. Enligt den skulle mexikanerna lärt sig att färgen på de amerikanska soldaternas uniform var green och då skrikit åt dem 'Green, go home!' vilket drogs samman till gringo och blev en benämning på just amerikaner. Wikipedia erbjuder även andra förklaringar.

Jag har aldrig varit bekväm med att bli kallad gringo. Dels för att jag inte är amerikan, vilket folk i princip alltid tar för givet att jag är, men också för att ordet har pejorativa konnotationer. Det utstrålar det något av maktobalansen med los gringos på den mäktigare sidan av en av världens mest hårt bevakade gränser. Redan den gamle diktatorn Porfirio Diaz lär ha sagt: Pobre de Mexico, tan lejos de Dios y tan cerca de Estados Unidos. 'Stackars Mexiko, så långt ifrån Gud och så nära USA.'

Jag brukar vara noga med att påpeka att jag inte är gringo. Det har hänt att då jag hört kommentarer bakom ryggen vänt mig om och sagt på min allra bonnigaste spanska 'Vilken gringo? Jag kommer från Jiutepec!'. Byt ut Jiutepec mot Sjuntorp så förstår ni. Under de sekunder som folk då tittar på mig och inte får ihop en klingande mexikansk bonnespanska med min bleka uppenbarelse myser jag lite inombords. Naturligtvis är det aldrig någon som tror mig.

Förr en tid sedan förstod jag dock att jag är känd här i Civac som el Gringo de la cincuenta, 'Gringon på femti' eftersom gatan jag bor på heter 50 Norte. Jag skulle ut till bilen för att hämta mina solglasögon som blivit kvar där då grannen, Don Luis, stod och pratade men den ambulerande ostförsäljare som två gånger i veckan kommer med ost från Buena Vista de Cuellar i Guerrero. Från bilen hörde jag en konversation där Don Luis ville presentera mig för Don Queso och Don Luis förklarar:

- Nej, nej. Han är inte gringo. Han är från Sverige.
- Va? Men e det inte han som e 'gringon på femti'?

Det är naturligtvis självklart att kvarteret måste ha någon benämning på den där vite mannen som drar runt med sin vite son i en barnvagn. Där jag bor har jag färre melanocyter än de allra flesta och Gabriel väcker uppmärksamhet vart han än går. Güerito kallas han, 'den lille blonde'. Jag kan nog hellre vara el Güero de la 50.

Förmodat skyldig

Egentligen har jag ingen lust att skriva det här inlägget. Bloggen var tänkt som ett sätt att berätta för vänner och bekanta i Sverige, och andra människor som lyckats hitta hit, om våra öden och äventyr i Mexiko. Men jag kan inte blunda för vad som händer i detta land som jag älskar, med dess varma öppna folk som allt mer stänger in sig bakom galler och taggtråd när rädslan och skräcken breder ut sig.

Den proteststorm som startades av poeten Javier Sicilia efter mordet på hans son och sonens kamrater uttrycker det som många mexikaner känner. Huvudparollen lyder Estamos hasta la madre! vilket är svårt att översätta till svenska och parollen 'Vi är utledsna!' låter väldigt mjäkig. Men det är vad det mexikanska civila samhället försöker tala om de styrande. Att de är utledsna på dödandet (35 000 de senaste fem åren), att de är utledsna på våldet, på korruptionen, på rättslösheten.

President Calderón har försökt tackla vågen av protester genom att verka lyssnande. Han har haft ett enskilt möte med Javier Sicilia i sitt residens men han säger också att han inte tänker vika en tum från sin hårt militariserade strategi för att bekämpa "el narco" och att det inte finns några alternativ. Under en presskonferens bad presidenten det civila samhället att rikta sina protester mot 'de riktiga brottslingarna' istället för mot myndigheterna. Problemet är att man inte kan demonstrera mot maffian, man kan däremot kräva att staten fyller sin absolut mest grundläggande funktion. Den att skydda sina medborgare.

I veckan som gick läste jag i pressen att militären har arresterat en 'förmodad skyldig' till mordet på Javier Sicilias son och de sex andra som hittades i en bil i Temixco utanför Cuernavaca för snart tre veckor sedan. En 25-årig man visas upp för pressen, uppenbarligen torterad, och erkänner sin inblandning i mordet med en historia som på flera punkter inte verkar stämma med vad som tidigare varit känt. Versionen om att militären skulle ha hittat honom bakbunden och torterad i en bil avviker på en mycket viktigt punkt från kartellernas modus operandi, han var nämligen vid liv. Samma militärer stormade in i ett hus i norra delarna av Cuernavaca, med den misstänkte så att denne kunde bekräfta att det var mordplatsen. Husets ägare säger till pressen:

"De hade med sig en ung man med ansiktet sönderslaget som försäkrade att här hade de dödat ungdomarna som lämnades i Temixco, men nej, det här är min bostad och därför har jag upprättat en anmälan hos åklagarmyndigheten."

Pressen är stark på myndigheterna att lösa mordet på de sju i Temixco. Det civila samhället verkar, av att döma från reaktioner på Facebook, dock inte köpa historien om gripandet av en 'förmodad skyldig'. Sicilias advokat är också mycket tveksam till militärens gripande.

Presunto culpable, förmodat skyldig, är namnet på en dokumentärfilm som visades på biografer i Mexico för ett par månader sedan. Den handlar om fallet med en ung man som anklagas för ett mord. I Mexiko, till skillnad från vad som är praxis i de flesta rättsstater, anses man nämligen vara skyldig till motsatsen är bevisad och i det mexikanska rättssystemet verkar detta vara näst intill omöjligt. 95% av de som anklagas döms och i 92% av fallen faller domarna enbart på vittnesuppgifter helt utan teknisk bevisning enligt uppgifter i filmen.

Det ironiska i historien med dokumentärfilmen är att några dagar efter premiären utfärdade en domare i Mexico City en order om att den inte skulle få visas. Filmen togs bort från biograferna under några dagar innan en annan instans i rättsväsendet fann att det inte fanns laga grund att förbjuda den. Man skulle kunna tro att en viss Kafka har skrivit manus men det är nog så att den mexikanska (o)rättvisan är just så absurd. Här en länk till den första delen av dokumentären med text på engelska.