För de läsare som varit bekanta med skribentens kostvanor vill jag nu berätta att jag har diversifierat min diet till att även innefatta kött. Efter att senare halvan av mitt liv varit vegetarian, nåja semi-vegetarian eller fegis-vegis som en del benämnt mig, då jag hela tiden ätit så väl fisk och skadjur som ägg och mjölkprodukter, har mina smaklökar nu fått återuppleva sensationen av kött. Det har resten av mitt matsmältningssystem också gjort, vilket fungerade ganska bra tills det stötte på kusin Carlos hamburgare.
Carnitas
Jag kan konstatera att allt kött inte är gott men att en del anrättningar kan vara mycket tilltalande, till och med utsökta. En av dessa rätter är vad som här i Mexiko är känt som carnitas, små köttbitar. Nu är carnitas ingenting man direkt slänger ihop hemma i köket utan kräver både kunskap och utrustning. Det har Don Vicente, far till Nancys gamla kompis Rosy från gymnasietiden, som för lite sedan bjöd los Suecanos att äta carnitas.
Griskött kokt i grisfett
Framlägg och revben av gris är det som används, även skinnet, el cuero och något som på spanska kallas bouche, vilket jag strax återkommer till. Köttet kokas i grisfett blandat med lite vatten under flera timmar och kryddas med rosmarin, timjan, lagerblad och andra örter. Av de 11 kg kött Don Vicente inhandlat på morgonen uppskattade han att det var 7-8 kg kvar när det var färdigt. Carnitas säljs ofta tillagad med ett kilopris på upp till 200 pesos så jag uppskattar att det är en förädling som ger ett påslag på några hundra procent. Don Vicente säljer till grannskapet emellanåt även om han den denna dag lagat för familj och vänner. Det fattades ändå inte de som kom och frågade då de kände lukten.
Don Vicente hackar upp el cuero på huggkubben
Carne, kött, blir till carnitas, små köttbitar.
De tillagade köttet hackas upp i små bitar. Man kan beställa maciza som är bara kött, eller surtido som är kött blandat med skinn. Då jag ändå gått över gränsen till att börja äta kött finns det inte längre några tabun. Det mexikanska köket innehåller en hel del djurdelar som vi normalt inte äter i Sverige så skall jag få uppleva dessa så gäller det att passa på. En sådan är det ovan nämnda bouche, grismage, och jag måste säga att det var inte alls dumt. Särskilt tror jag man uppskattar bouche om man som jag tycker om lite sega konsistenser som till exempel bläckfisk.
Bouche
Besöket bjöd inte bara på god mat och trevligt umgänge. Vi fick även en naturupplevelse då en vandrande pinne dök upp i trädgården. Då jag berättade att jag som barn haft sådana som husdjur och hur de förökade sig, rymde och åt upp krukväxterna i mitt pojkrum möttes jag av oförstående blickar. Här betraktas de inte direkt som skadedjur men har nog en bit kvar för att hamna i zooaffären.
Rosy med den vandrande pinnen
Rosy säger att hon bor där örnarna bygger sina bon, högt upp på bergstoppen. Det svävade några stora fåglar, om de nu var örnar eller gamar, över vargklyftan, el cañon de lobos, den ravin på vars ena sida Rosys hus ligger. Den andra sidan är än så länge obebodd. Detta är federal mark som dessutom är naturskyddad men det tar urbaniseringen inte hänsyn till.
El cañon de lobos - Vargklyftan
Utsikt över östra Morelos, Popocatepetl skymtar i fjärran (till vänster - klicka på bilden så blir den större)
Att hela tiden förvänta sig att vad som helst kan hända. Det är lite så man får tänka när man ger sig ut i den mexikanska trafiken. Det finns vägskyltar som säger Obedezca las señales, lyd vägskyltarna. Om man nu inte respekterar de andra vägskyltarna, varför skulle man respektera den som uppmanar en att göra just det som man uppenbarligen skiter i?
Efter dryga två månader bakom ratten i la carcachaxi har jag börjat vänja mig vid rytmen i trafiken och att hitta i Cuernavacas labyrinter. Efter nya tändstift, tändkablar, koppling, bromsar bak och däck fram går också bilen som smort... peppar peppar. Det som inte går som smort är trafiken som strax efter vi lämnat Civac består av en enda lång bilkö in till stan. Det är mellan tre och fyra filer och en del bilister tror att man kommer fortare fram om man kör sicksack i filerna och tränger sig in där det finns plats. Eftersom undertecknad håller avstånd till framförvarande fordon i större enlighet med svensk standard än den rådande lokala får jag också vara beredd på att mina medtrafikanter ser en ypperlig chans till att byta fil och kastar sig sålunda in framför min bil. Färdriktningsvisare används sällan vid sådana manövrar men om man verkligen måste byta fil i trafikstockningarna signalerar man med handen ut genom rutan att få bli insläppt vilket man ofta blir, i alla fall av tredje, eller fjärde fordon som passerar förbi när man markerat genom att halvt blockera deras körfält.
Något man ska ha respekt för så är det bussarna och busschaufförerna, som här kallas rutas och deras förare ruteros. Helt enkelt av den anledningen att dessa saknar respekt för andra i trafiken. Bussarna håller oftast till i höger körfält eftersom de stannar för av- och påstigning men de kan allt som oftast få för sig att köra om varandra eller annan långsam trafik. När en buss lämnar hållplatsen är det inte alltid föraren bryr sig om att titta i backspegeln och en del har fälgar med långa taggar som i det gamla klassiska dataspelet Spy hunter.
Det som gör att trafiken fungerar är att det går såpass långsamt. Inför en korsning eller rondell kör man ofta så långsamt att man hinner söka ögonkontakt med medtrafikanter eller åtminstone försöka utröna deras avsikter. "Stannar de?... ja, ok... då kör jag", eller "De verkar bränna på, då är det bäst jag stannar," eller så stannar vi båda och vinkar till varandra om vem som ska köra först. I de korsningar och rondeller som jag kör igenom ofta har jag försökt utröna någon form av systematik över hur folk kör men icke, alla kör som de finner bäst. De kan stanna i rondellen och tycka att jag ska köra in samtidigt som jag har en skylt om att lämna företräde framför mig. Å andra sidan kan jag aldrig lita på att en annan förare respekterar en sån skylt när jag väl är inne i rondellen. Det gäller att vara beredd på vad som helst.
La carcachaxi - i kvällsolen upp i bergen långt från kaotisk trafik.
Tlayacapan - bakom berget i bakgrunden ligger Tepoztlan
På andra sidan Tepoztlans magiska berg ligger Tlayacapan, en by som ännu inte finns med på Mexikanska turistmyndighetens lista över magiska byar, Pueblos mágicos, men som är fylld av mystik, magi och tradition. Här var viktig en handelsplats innan spanjorerna kom, där vägar söderifrån möttes på väg mot Tenochtitlán, då en av världens största städer. Det är den ju än idag med sina drygt 20 miljoner invånare, fast nu heter den Mexico City. Tlayacapan känns lite som Tepoz för tio år sedan, och när jag första gången besökte byn, för ungefär tio år sedan var det väldigt lungt, nästan dött. Nu är det traditionella hantverket upplandat med importerat, grälla skyltar som annonserar alkoholförsäljning och berusade chilangos. Detta sagt måste jag tillstå att folk här sköter alkoholen i offentliga sammanhang avsevärt mycket snyggare än i Sverige. Många mexikaner skulle bli chockade om de besökte en typisk svensk stadsfestival, säg Fallens Dagar, framåt kvällningen.
Kullerstensgator mellan envåningshus med röda tegeltak. Det traditionella hantverket är lergods, en tradition som går tusentals år tillbaka. Här använder man också lergods i terapeutiskt syfte och då inte som inpackningar på några spa-anläggningar. El curandero, shamanen, har en uppsättning små figurer i lera; en ödla, en tusenfoting, en orm, en tjur, en åsna, en spindel, en skorpion och en groda, alla med en cigarett bunden till ryggen. Dessa representerar olika aspekter av naturen och sjukdomar kan uppstå om man har brustit i respekt mot denna. Genom ritualen med lerfigurerna får shamanen reda på till vilket berg, ravin, bäck eller annan plats i naturen man bör gå och offra på. Hur förekommande dessa traditioner med förspanska rötter är idag vet jag inte men i en liten monter på byns museum kan man beskåda dessa figurer.
Lergods - det tradionella hantverket i Tlayacapan...
... har fortfarande stark ställning i utbudet längs affärsgatan.
Precis som i Tepoz är museet inhyst i det gamla klostret, byggt runt 1530. Här var det Agustinermunkar som missionerade bland indianerna och det finns inte färre än 21 små kapell runt om i byn som byggdes samtidigt. Tydligen fanns det gott om tempel som behövdes byggas om och därtill gratis arbetskraft i form av slavar. Förutom den historiska utställningen om byn från Olmecer och Xochimilcer, via den spanska kolonisationen till frihetskrig och sedan revolution, under en tid hade general Zapata sitt högkvarter här, finns det andra kanske lite kusligare saker att beskåda. Då klosterkyrkan renoverades i början på 1980 talet hittade man mumifierade kroppar i träkistor under altaret. Det är kropparna av flera barn och en tonåring som av kläderna att döma ser ut att ha tillhört den spanska överklassen. De förmodas ha begravts nära altaret för att komma fortare till himlen.
Om nu en sådan upptäckts skulle gjorts i Sverige så förmodar jag att man snabbt sett till att kroppen hamnat i en värdig grav. Möjligen hade man också försökt identifiera kroppen, vilket tack vare vår eminenta folkbokföring sedan århundraden säkerligen varit möjligt för att sedan kunna leta upp eventuella efterlevande. Men det här är Mexiko så de små kropparna ligger i sina kistor i glasmontrar och man kan förundras över hur väl bevarade de är med kläder, hår, naglar. Det är tyvärr förbjudet att fotografera.
Klosterkyrkan helgad till Johannes Döparen är en imponerande byggnad.
En av klostrets innegårdar
Taket i klostergången.
Tlayacapan sägs också vara platsen där el Chinelo föddes. Under de spanska herrarna arbetade indianer och meztiser hårt men de tilläts några dagars ledighet just före fastan, ur detta uppstod los carnavales som just nu firas runt om i flera byar runt om i Morelos. Folk passade då på att driva med sina herrar genom att kläda sig i löjligt pråliga kläder, ta på sig en mask av en ljushyad man med skägg och skutta och hoppa för att förlöjliga överklassens dansmanér. Denna tradition lever starkt än i dag och även bland migranter i USA. En sökning på Youtube efter chinelos de morelos gav som första träff en uppvisning av chinelodansare i Kalifornien.
Tepoztlán ligger strax utanför Cuernavaca. En gång i tiden var den en liten by men nu växer städerna så sakteliga ihop och den ökade urbaniseringen innebär onekligen mer trafik. Tepoz, som det kallas, är ett populärt utflyktsmål för många i Mexico City och på helgerna invaderas byn av los chilangos, de från huvudstan.
Berget Tepozteco - I mitten och lite till höger längst upp på berget skymtar man pyramiden som en vit sockerbit.
Här bor också många gringos och många i Mexikos kulturelit har hus här. New Age och hippies blandas med starka lokala traditioner vilket snart kommer att intensifieras med firandet av el carnaval om några veckor. På berget Tepozteco finns en pyramid från 1100-talet och en utsikt utan dess like för den som tar sig den drygt timslånga vägen upp längs stigar och stegar. Berget sägs också vara en utmärkt plats för att skåda ufon och många tar sig hit på vår- och höstdagjämning för att genom olika ritualer, eller bara solbada, ta till sig av den flödande energin. Och nog får man tillstå att det är något magiskt över bergsformationerna och naturen omkring. Det sägs att Gud täljde bergen i Tepoztlán för hand då jorden skapades.
Marknadsgatan där lokalt och regionalt hantverk blandas med plastartiklar från Kina.
Det som lockar i Tepoztlán är marknadsgatan där olika typer av hantverk, och en del kinesiska plastprodukter finns till föräljning även om inslaget av de senare minskat något. Tepoztlán förlorade nämligen statusen som utav av mexikanska turistmyndigheten utsett till Pueblo mágico, magisk by. För mycket plast och piratkopior, för grälla försäljningskyltar och flagrant ambulerande alkoholutskänkning tyckte inte turistmyndigheten om. Tepoztlán stängde, renoverade och startade om och jag måste säga att man lyckats. Även om det är annorlunda än när jag för första gången kom hit för snart femton år sedan men det bibehåller sin magi. Det tyckte turistmyndigheten också och Tepoztlán är åter på listan över Mexikos magiska byar.
En annan anledning att besöka Tepoz är maten och det är marknaden som gäller. Quesadillas, tlacoyos, gorditas och tacos, genuin mexikansk mat när den är som bäst. Utbudet i de olika stånden är ungefär desamma men det som slog mig som en nyhet var du olika såserna man skyltade om. Mangosås, tamarindsås, hibiskussås, sås på jordnötter, på annanas och på, just det... chapulines gräshoppor.
Den sistnämnda var helt okej och vi lyckades till och med snappa upp receptet:
1 sardinburk (standardmått) rostade gräshoppor
1 hackad lök
Några vitlöksklyftor
1 näve chile de arbol
lite vatten och kör allt i mixern.
Cecina - saltat nöttkött, kan avnjutas med nämnda salsa. Foto: David Marquez
Kyrkan och det gamla klostret
Under 25 år, mellan 1555 och 1580, slet indianerna i Tepoztlán med att bygga en kyrka och kloster åt dominikanermunkarna som därifrån ledde sin mission i bygden. De stadiga stenbyggnaderna står ännu kvar och kyrkan används fortfarande som sådan medan klostret bland annat inhyser ett litet museum. Porten som leder in till klostergården från marknaden är dekorerad i mosaik av olika sorters bönor. Varje år gör man om kreationen och i år 2010 hade det naturligtvis el bicentenario, tvåhundraårsfirandet av Mexikos självständighet och hundraårsminnet av Mexikanska revolutionen som tema.
Bönmosaik som visar hjältarna från självständigheten för två hundra år sedan...
... och general Emiliano Zapata som försökte ställa saker till rätta hundra år senare.
Det nya året firades under stillsamma former i lägenheten i Civac. Det skålades i äppelcider av märket Santa Claus och vi tuggade i oss våra tolv vindruvor vid tolvslaget. Detta enligt en egentligen ganska modern spansk tradition som fått fäste här i Mexiko. Mer traditionell nyårsmat är då Pozole, en soppa på stora majskorn som kryddas med oregano, och äts med strimlat griskött och fötter från samma djur.
Andra fötter som mexikanerna gillar att gnaga på är kycklingfötter. En kväll strax efter nyår köpte svärmor lite snacks med sig hem i form av patas de pollo - kycklingfötter, molleja - kräva, och habas - stora gröna bönor. Givetvis allt drypandes av chillisås.
... eller God Jul som man säger på svenska. Då temperaturen ligger på dryga 25 grader och den enda snö som kan skådas kommer från sprayburkar är det lite si och så med julstämning hos en utlänning men mexikanerna själva verkar inte bekommas. Ljusslingor som spelar julmelodier, uppblåsbara tomtar och snögubbar och överdådigt dekorerade julgranar (med snöspray) finns att beskåda var man vänder blicken. Den stora Coca-Cola julgranen är traditionsenligt på plats på det stora torget i Cuernavaca där det numera också under en månads tid finns en isbana för allmänhetens skridskoåkning.
Piñatas på rad till försäljning
December är en festlig månad i Mexiko. Först ska landet skyddshelgon, la Virgen de Guadalupe, firas ordentligt och från den 16 fram till den 23 ordnas varje kväll vad man kallar för Posada. Ordet posada betyder härbärge och syftar till den bibliska historien om Josef som med sin höggravida fru Maria som sökte just detta i Betlehem för drygt två tusen år sedan. Här samlas grannar och går i procesion med tända ljus i händerna runt i området och frågar sig y ahora por donde?(egentligen är det ora pro nobis latin), och vart ska vi nu ta vägen? När processionen är över och man inte funnit något härbärge (det gjorde som bekant inte Josef och Maria heller utan fick tillslut nöja sig med ett stall) är det dags att slå sönder la piñata till alla barns, och en del vuxnas förtjusning. I den lite kyliga december kvällen då temperaturen kan falla ner mot dryga tio grader bjuds det också på ponche, en varm fruktdryck vilken kan spetsas med önskad spritsort, oftast tequila eller rom, för ökad värme.
Julkrubban i parken - i väntan på Jesusbarnet
Det är inte bara grannar som ordnar posadas, även i andra sociala sammanhang används traditionen som ursäkt till att ställa till med fest. Det talas om el maraton Guadalupe-Reyes vilket innebär att man festar varje kväll från den 12 december till den 6 januari, día de los reyes magos, den dag då de tre vise männen anses ha nått fram till stallet och med sina gåvor till Jesusbarnet. Traditionsenligt är det denna dag då barnen i Mexiko och andra katolska länder får sina presenter med även här har sedan länge den Coca-cola röda tomten dykt upp under julnatten och lämnat paket som öppnas på morgonen den 25:e. För många barn innebär detta en mindre julklapp på jul och en större i januari.
Hård tomtebevakning
Även om maten inte står i centrum på samma sätt som i Sverige med sina julbord, julluncher och jultallrikar från Lucia och framåt, så äts det naturligtvis julmiddag även i Mexiko. Traditionell julmat i här är bland annat bacalao torkad fisk, ofta importerad från Norge, och romeritos, räkor i tomatsås med en ört som liknar rosmarin. Kalkon är också vanligt och det kommer även finnas på los Suecanos julbord när vi åker till syster-republiken Tezoyuca där Nancys syster bor. Vi bidrar med ädelostfylld smördegsinbakad chili med tomatsås och stor grönsallad med jordgubbar, det är säsong här nu.
Den gångna helgen var det trångt i Mexico City, framför allt i de nordöstra stadsdelarna omkring la basílica de Guadalupe när 5,5 miljoner pilgrimer kommit för att be till vår fru av Guadalupe, Mexikos skyddshelgon på hennes dag, den 12 december.
Juan Diegos Tilma finns att beskåda i Mexico City
Legenden berättar att 1531, tio år efter att spanjorerna erövrat det landområde som idag är känt som Mexico och börjat sprida katolicismen bland ursprungsbefolkningen, var indianen Juan Diego Cuauhtlatoatzin på väg till kyrkan. Då han gick förbi berget Tepeyac hörde han en röst som ropade på honom. När han klättrat upp för berget uppenbarade sig en ung flicka omgiven av ett gyllene sken. Det var jungfru Maria Guds moder som stod framför honom. Flickan talade till honom och sade åt honom att gå till biskopen och be honom bygga en kyrka till hennes ära. När biskopen inte trodde på Juan Diego återvände han till berget och åter igen uppenbarade sig den unga flickan.Hon upprepade sin befallning att få en kyrka uppförd och Juan Diego gick åter till biskopen. Denne ville fortfarande inte tro på hans berättelse utan krävde ett tecken från jungfru Maria. När Juan Diego två dagar senare gick tillbaka till berget Tepeyac uppenbarade sig flickan igen och sade åt honom att plocka rosor. Det var mitt i vintern och borde inte funnits några rosor men till sin förvåning såg Juan Diego att berget var fullt av dem. När han plockat famnen full lade flickan rosorna i hans tilma, en slags mantel gjord av fibrerna från maguey plantan, och bad honom gå med blommorna till biskopen. När de vecklade ut manteln hos biskopen såg de hur jungfruns bild framträdde på tyget. Detta tygstycke finns nu på väggen ovanför altaret i den enorma kyrka (plats för 10.000 människor) som numera ligger vid berget Tepeyac.
Innan spanjorerna kom till Mexiko fanns det reden en helgedom på detta berg vilken revs i den massiva förstörelse av tempel som spanjorerna ägnade sig åt i sina försök att utrota de inhemska trosföreställningarna. Detta tempel var helgat åt Tonantzin, en gudinna som i den Aztekiska kosmologin har ställningen som Moder jord eller alla gudars moder, inte helt olik jungfru Marias ställning som Guds moder inom katolicismen.
Juan Diego kanoniserades av påven Johannes Paulus II och i den av vatikanen utförda utredning visade det sig att han ingalunda var den ödmjuka lantarbetare som legenden framhåller utan att han kom från den Aztekiska härskarfamiljen med titeln Tlacateccatl, (han som befaller krigarna) och höll kommando över 8000 man. Hans kungliga blod och sociala ställning kan ha bidragit till den masskonvertering som skedde bland azteker och andra indianfolk efter miraklet vid Tepeyac, eller kanske de fortsatte tillbe Tonantzin, fast de nu kallade henne La Virgen de Guadalupe? Eller är de båda aspekter av samma metafysiska manifestation?
La Virgen i Magey, en för indianerna viktigt planta.
Hon är inte bara skyddshelgon för Mexiko utan för hela den amerikanska kontinenten. Bland latinos och chicanos i USA är hon en viktig symbol för kulturell identitet och förekommer ofta i grafittimålningar eller som tatuering. Här i Mexiko finns hon i varje kvarter och vid varje virgencita hölls mässa i lördags. Jag har henne i min bil, och vid basketplanen där jag brukar träffa min kompis el Pollo för en pratstund på kvällskvisten, vakar hon över oss.
La Virgen vid basketplanen, med en knäböjande Juan Diego i förgrunden
