En magisk by

Tepoztlán ligger strax utanför Cuernavaca. En gång i tiden var den en liten by men nu växer städerna så sakteliga ihop och den ökade urbaniseringen innebär onekligen mer trafik. Tepoz, som det kallas, är ett populärt utflyktsmål för många i Mexico City och på helgerna invaderas byn av los chilangos, de från huvudstan.

Berget Tepozteco - I mitten och lite till höger längst upp på berget skymtar man pyramiden som en vit sockerbit.

Här bor också många gringos och många i Mexikos kulturelit har hus här. New Age och hippies blandas med starka lokala traditioner vilket snart kommer att intensifieras med firandet av el carnaval om några veckor. På berget Tepozteco finns en pyramid från 1100-talet och en utsikt utan dess like för den som tar sig den drygt timslånga vägen upp längs stigar och stegar. Berget sägs också vara en utmärkt plats för att skåda ufon och många tar sig hit på vår- och höstdagjämning för att genom olika ritualer, eller bara solbada, ta till sig av den flödande energin. Och nog får man tillstå att det är något magiskt över bergsformationerna och naturen omkring. Det sägs att Gud täljde bergen i Tepoztlán för hand då jorden skapades.

Marknadsgatan där lokalt och regionalt hantverk blandas med plastartiklar från Kina.

Det som lockar i Tepoztlán är marknadsgatan där olika typer av hantverk, och en del kinesiska plastprodukter finns till föräljning även om inslaget av de senare minskat något. Tepoztlán förlorade nämligen statusen som utav av mexikanska turistmyndigheten utsett till Pueblo mágico, magisk by. För mycket plast och piratkopior, för grälla försäljningskyltar och flagrant ambulerande alkoholutskänkning tyckte inte turistmyndigheten om. Tepoztlán stängde, renoverade och startade om och jag måste säga att man lyckats. Även om det är annorlunda än när jag för första gången kom hit för snart femton år sedan men det bibehåller sin magi. Det tyckte turistmyndigheten också och Tepoztlán är åter på listan över Mexikos magiska byar.

En annan anledning att besöka Tepoz är maten och det är marknaden som gäller. Quesadillas, tlacoyos, gorditas och tacos, genuin mexikansk mat när den är som bäst. Utbudet i de olika stånden är ungefär desamma men det som slog mig som en nyhet var du olika såserna man skyltade om. Mangosås, tamarindsås, hibiskussås, sås på jordnötter, på annanas och på, just det... chapulines gräshoppor.

Gräshoppor rostas på "el comal" foto: David Marquez

Den sistnämnda var helt okej och vi lyckades till och med snappa upp receptet:

1 sardinburk (standardmått) rostade gräshoppor
1 hackad lök
Några vitlöksklyftor
1 näve chile de arbol
lite vatten och kör allt i mixern.

Cecina - saltat nöttkött, kan avnjutas med nämnda salsa. Foto: David Marquez

Kyrkan och det gamla klostret

Under 25 år, mellan 1555 och 1580, slet indianerna i Tepoztlán med att bygga en kyrka och kloster åt dominikanermunkarna som därifrån ledde sin mission i bygden. De stadiga stenbyggnaderna står ännu kvar och kyrkan används fortfarande som sådan medan klostret bland annat inhyser ett litet museum. Porten som leder in till klostergården från marknaden är dekorerad i mosaik av olika sorters bönor. Varje år gör man om kreationen och i år 2010 hade det naturligtvis el bicentenario, tvåhundraårsfirandet av Mexikos självständighet och hundraårsminnet av Mexikanska revolutionen som tema.

Bönmosaik som visar hjältarna från självständigheten för två hundra år sedan...

... och general Emiliano Zapata som försökte ställa saker till rätta hundra år senare.

Så blev det 2011

Det nya året firades under stillsamma former i lägenheten i Civac. Det skålades i äppelcider av märket Santa Claus och vi tuggade i oss våra tolv vindruvor vid tolvslaget. Detta enligt en egentligen ganska modern spansk tradition som fått fäste här i Mexiko. Mer traditionell nyårsmat är då Pozole, en soppa på stora majskorn som kryddas med oregano, och äts med strimlat griskött och fötter från samma djur.

Andra fötter som mexikanerna gillar att gnaga på är kycklingfötter. En kväll strax efter nyår köpte svärmor lite snacks med sig hem i form av patas de pollo - kycklingfötter, molleja - kräva, och habas - stora gröna bönor. Givetvis allt drypandes av chillisås.

Patas de pollo - hönsfötter med chilisås

Feliz Navidad...

Julpynt i Mexiko

... eller God Jul som man säger på svenska. Då temperaturen ligger på dryga 25 grader och den enda snö som kan skådas kommer från sprayburkar är det lite si och så med julstämning hos en utlänning men mexikanerna själva verkar inte bekommas. Ljusslingor som spelar julmelodier, uppblåsbara tomtar och snögubbar och överdådigt dekorerade julgranar (med snöspray) finns att beskåda var man vänder blicken. Den stora Coca-Cola julgranen är traditionsenligt på plats på det stora torget i Cuernavaca där det numera också under en månads tid finns en isbana för allmänhetens skridskoåkning.

Piñatas på rad till försäljning

December är en festlig månad i Mexiko. Först ska landet skyddshelgon, la Virgen de Guadalupe, firas ordentligt och från den 16 fram till den 23 ordnas varje kväll vad man kallar för Posada. Ordet posada betyder härbärge och syftar till den bibliska historien om Josef som med sin höggravida fru Maria som sökte just detta i Betlehem för drygt två tusen år sedan. Här samlas grannar och går i procesion med tända ljus i händerna runt i området och frågar sig y ahora por donde?(egentligen är det ora pro nobis latin), och vart ska vi nu ta vägen? När processionen är över och man inte funnit något härbärge (det gjorde som bekant inte Josef och Maria heller utan fick tillslut nöja sig med ett stall) är det dags att slå sönder la piñata till alla barns, och en del vuxnas förtjusning. I den lite kyliga december kvällen då temperaturen kan falla ner mot dryga tio grader bjuds det också på ponche, en varm fruktdryck vilken kan spetsas med önskad spritsort, oftast tequila eller rom, för ökad värme.

Julkrubban i parken - i väntan på Jesusbarnet

Det är inte bara grannar som ordnar posadas, även i andra sociala sammanhang används traditionen som ursäkt till att ställa till med fest. Det talas om el maraton Guadalupe-Reyes vilket innebär att man festar varje kväll från den 12 december till den 6 januari, día de los reyes magos, den dag då de tre vise männen anses ha nått fram till stallet och med sina gåvor till Jesusbarnet. Traditionsenligt är det denna dag då barnen i Mexiko och andra katolska länder får sina presenter med även här har sedan länge den Coca-cola röda tomten dykt upp under julnatten och lämnat paket som öppnas på morgonen den 25:e. För många barn innebär detta en mindre julklapp på jul och en större i januari.

Hård tomtebevakning

Även om maten inte står i centrum på samma sätt som i Sverige med sina julbord, julluncher och jultallrikar från Lucia och framåt, så äts det naturligtvis julmiddag även i Mexiko. Traditionell julmat i här är bland annat bacalao torkad fisk, ofta importerad från Norge, och romeritos, räkor i tomatsås med en ört som liknar rosmarin. Kalkon är också vanligt och det kommer även finnas på los Suecanos julbord när vi åker till syster-republiken Tezoyuca där Nancys syster bor. Vi bidrar med ädelostfylld smördegsinbakad chili med tomatsås och stor grönsallad med jordgubbar, det är säsong här nu.

God Jul önskar vi alla läsare!

La Virgen de Guadalupe

Den gångna helgen var det trångt i Mexico City, framför allt i de nordöstra stadsdelarna omkring la basílica de Guadalupe när 5,5 miljoner pilgrimer kommit för att be till vår fru av Guadalupe, Mexikos skyddshelgon på hennes dag, den 12 december.

Juan Diegos Tilma finns att beskåda i Mexico City

Legenden berättar att 1531, tio år efter att spanjorerna erövrat det landområde som idag är känt som Mexico och börjat sprida katolicismen bland ursprungsbefolkningen, var indianen Juan Diego Cuauhtlatoatzin på väg till kyrkan. Då han gick förbi berget Tepeyac hörde han en röst som ropade på honom. När han klättrat upp för berget uppenbarade sig en ung flicka omgiven av ett gyllene sken. Det var jungfru Maria Guds moder som stod framför honom. Flickan talade till honom och sade åt honom att gå till biskopen och be honom bygga en kyrka till hennes ära. När biskopen inte trodde på Juan Diego återvände han till berget och åter igen uppenbarade sig den unga flickan. Hon upprepade sin befallning att få en kyrka uppförd och Juan Diego gick åter till biskopen. Denne ville fortfarande inte tro på hans berättelse utan krävde ett tecken från jungfru Maria. När Juan Diego två dagar senare gick tillbaka till berget Tepeyac uppenbarade sig flickan igen och sade åt honom att plocka rosor. Det var mitt i vintern och borde inte funnits några rosor men till sin förvåning såg Juan Diego att berget var fullt av dem. När han plockat famnen full lade flickan rosorna i hans tilma, en slags mantel gjord av fibrerna från maguey plantan, och bad honom gå med blommorna till biskopen. När de vecklade ut manteln hos biskopen såg de hur jungfruns bild framträdde på tyget. Detta tygstycke finns nu på väggen ovanför altaret i den enorma kyrka (plats för 10.000 människor) som numera ligger vid berget Tepeyac.

Innan spanjorerna kom till Mexiko fanns det reden en helgedom på detta berg vilken revs i den massiva förstörelse av tempel som spanjorerna ägnade sig åt i sina försök att utrota de inhemska trosföreställningarna. Detta tempel var helgat åt Tonantzin, en gudinna som i den Aztekiska kosmologin har ställningen som Moder jord eller alla gudars moder, inte helt olik jungfru Marias ställning som Guds moder inom katolicismen.

Juan Diego kanoniserades av påven Johannes Paulus II och i den av vatikanen utförda utredning visade det sig att han ingalunda var den ödmjuka lantarbetare som legenden framhåller utan att han kom från den Aztekiska härskarfamiljen med titeln Tlacateccatl, (han som befaller krigarna) och höll kommando över 8000 man. Hans kungliga blod och sociala ställning kan ha bidragit till den masskonvertering som skedde bland azteker och andra indianfolk efter miraklet vid Tepeyac, eller kanske de fortsatte tillbe Tonantzin, fast de nu kallade henne La Virgen de Guadalupe? Eller är de båda aspekter av samma metafysiska manifestation?

La Virgen i Magey, en för indianerna viktigt planta.

Hon är inte bara skyddshelgon för Mexiko utan för hela den amerikanska kontinenten. Bland latinos och chicanos i USA är hon en viktig symbol för kulturell identitet och förekommer ofta i grafittimålningar eller som tatuering. Här i Mexiko finns hon i varje kvarter och vid varje virgencita hölls mässa i lördags. Jag har henne i min bil, och vid basketplanen där jag brukar träffa min kompis el Pollo för en pratstund på kvällskvisten, vakar hon över oss.

La Virgen vid basketplanen, med en knäböjande Juan Diego i förgrunden

Fiskfestival i Coatetelco

Solnedgång över La laguna de Coatetelco.

Den numera bilburna familjen Suecanos gav sig ut på söndagsutflykt till den lilla orten Coatetelco för att besöka den tioårs jubilerande Feria del pescado, Fiskfestivalen. Byn ligger vid en liten sjö där det har fiskats sedan urminnes tider och festivalen uppkom för att bevara och föra vidare de traditioner som varit förknippade med livet på runt sjön.

Huentle a los airecitos - offergåvor vid sjöstranden.

Två gånger om året firar man Teopiski, först i juni då man genom cermonier och ritualer ber om god skörd efter att sådden är avklarad, och sedan i november då man tackar för det man kunnat skörda. En högtid inte helt olik amerikanernas tacksägelse alltså men i Coatetelco är det inte kalkon utan fisk, främst Tilapia som här i Mexico kallas för mojarra, som står på bordet.

Stekt mojarra - eller det som blev kvar.

Förutom mat och dryck såldes lokalt och regionalt hantverk samt ekologiska produkter på en liten marknad och på scenen blandades indianska danser (danza prehispanicas) med folkmusik. Framåt eftermiddagen var det dock baktakten som dominerade när lokala förmågor värmde upp för dragplåstret, den chilenska reggaesångerskan Moyenei som tillsammans med Roco Pachucote från den mexikanska gruppen La maltida vecindad y los hijos del quinto patio utgör Sonidero Meztizo. Vi fick en pratstund med artistparet efter uppträdandet som berättade om en planerad turné i Europa nästa sommar så håll utkik.

Moyenei

La Carcachaxi

Efter sju sorger och elva bedrövelser, tre mekaniker och två elektriker (vilket är skilda yrkeskategorier här när det gäller bilar) så rullar vi nu runt på vägarna i Morelos. I går var vi i Tezoyuca och bilen höll så idag vågade vi oss ända till Coatetelco för den årliga fiskfestivalen, La feria del pescado, mer om det vid senare tillfälle. Händelsen nedan ligger alltså något bakåt i tiden. 

La Carcachaxi 

La Carcachaxi - snyggare än grannens gamla Datsun.

Tillverkad här i Civac för sjutton år sedan och efter ett okänt antal kilometer (hastighetsmätaren är trasig) är den nu framme hos familjen Suecanos som deras första bil. En vit Nissan modell Tsuru GS (i Europa och USA heter den Sentra) vilket i här i Cuernavaca är synonymt med taxi. Vår har även tjänat som sådan under två år vilket den tidigare ägaren var ärlig nog att upplysa oss om. Annars var den bilmarknad jag besökte häromveckan full med nymålade bilar av denna modell där ägaren på bilens fösäljningskylt bedyrade: Nunca fue taxi (1), har aldrig varit taxi.

Carcacha är det mexikanska ordet för rishög och eftersom vår varit taxi och fortfarande ser ut som en har vi döpt den till la Carcachaxi. När jag körde Nancy till universitetet på jungfruturen satt hon i baksätet med Gabriel och kände sig precis som om hon åkte taxi. När vi skulle ta samma sväng följande dag så gav bilen skäl för första delen av sitt nya namn. Under en trafikstockning på den motorled som distribuerar trafiken genom staden fick vi motorstopp,  dessutom i kurva och tredje fil från vägrenen.  Även om trafiken rullade väldigt långsamt så blev det helt stopp bakom mig och inte många sekunder gick innan en kör av tutor ljöd när mina medtrafikanter uttryckte sin frustration. Mindre frustrerad blev ju inte jag av det och svetten som rann i min panna berodde inte enbart på eftermiddagsolen i den trettiogradiga värmen.

Jag steg ur och öppnade motorhuven, inte för att jag trodde att jag skulle kunna göra någonting åt vad det nu var som gått sönder men för att visa att jag hade problem. Trafiken började röra sig runt mitt stillastående fordon då plötsligt en stor Jeep dök upp precis bakom, stötfångare mot stötfångare. Med tecken visade föraren att avsikten var att hjälpa mig till vägrenen och sålunda sköt han min bil framför sin tills vi inte längre var i vägen för trafiken.

Väl på vägrenen kunde jag pusta ut samtidigt som jag kände mig väldigt villrådig. Vad gör man nu? Inte har jag tänkt på att skaffa några telefonnummer till bärgare och försäkringspappren hade jag inte heller med. En bråkdel av en sekund övervägde jag att ringa polis, sen kom jag på att jag var i Mexiko. Genom Nancys syster fick vi ett nummer till en bärgare men samtalet bröts av att pengarna på mobilen tog slut. I samma stund stannar en vit Nissan Tsuru med orange lampa på taket och ordet mecánico målat över bakrutan. 

- Behöver ni en mekaniker?
- Ja, tack!


Det visade sig att det var bensinfiltret som var igentäppt och bensinen som mekanikern skakade ut var grå, nästan svart. Nu råkade det vara så att jag hade just ett nytt bensinfilter i bagageluckan. Förmodligen hade föregående ägare köpt det men inte kommit till skott med själva bytet, något som Don Beto, mekanikern, gjorde på inte allt för många sekunder. Han tvättade ur förgasaren med en spray och skakade på huvudet när han pekande på den svarta vätskan som rann ut.

I sammanhanget måste jag erkänna att mina samlade erfarenheter av att meka med motorer sträcker sig till att ha 'sotat ur böjen' på min Puch dakota när jag var fjorton och det möjligen mer för att det var kul att leka med eld än att det egentligen behövdes. När Puchen till slut stannade och inte ville starta igen slutade det med att jag sålde den hellre än att försöka lära mig meka.

Don Beto påpekade ytterligare några ingrepp vilka borde utföras omgående och medan jag sprang mot det närbelägna köpcentrat i jakt på ett nytt batteri så ställde han in förgasaren och rengjorde tändstiften. När jag återvände tomhänt erbjöd han sig att köra oss till en reservdelshandel för att skaffa ett batteri. Sagt och gjort, vi hoppade in i mekanikerbilen och lämnade la Carcachaxi på vägrenen. På vägen fick vi reda på att den trafikstockning vi hamnat i när bilen stannade var orsakad av en skottlossning mellan polis och gangsters i ett område vid sidan av motorleden. På väg tillbaka med nytt batteri hamnade vi åter i en ny trafikstockning, denna gång orsakad av en olycka.

La virgen de Guadalupe sprider väldoft i kupén.

När vi tackat och betalt Don Beto, samt fått hans mobilnummer ifall vi råkar ut för något missöde i framtiden, kunde vi fortsätta mot universitetet och det var nu som att köra en annan bil. Lättad över att äventyret fått ett lyckligt slut och med en något tunnare plånbok parkerade jag framåt kvällen framför huset i Civac. Jag sneglade på den doftask med La Virgen de Guadalupe jag köpt kvällen innan för väldoft och lite kitsch, och log för mig själv. Svärmor är helt på det klara med att försynen både stannade vår bil och sände oss mekanikern för att vi inte skulle råka hamna i något kulregn.

Uppdatering: Don Betos diagnos visade sig inte vara helt korrekt även om hans insats verkligen inte på något sätt var oäven. Mer än bensinfiltret berodde dock själva motorstoppet på att el alternador som sköter strömöverföringen från generatorn tillbaka till batteriet var trasig. Med mitt nyinköpta batteri kunde jag köra ett tag tills det laddade ur. Då råkade vi dessvärre vara ganska långt hemmifrån.

(1) En not till alla språkintresserade och kunniga i spanska. Preteritum används mycket oftare i mexikansk spanska där den peninsulära spanskan använder perfekt. Yttrandet ska inte tolkas som att bilen skulle vara slut, över, finito, kaputt eller på något sätt en avslutat handling.

Resans sista anhalt

Väl i Cuernavaca har vardagen med rutiner och hushållsarbete tagit sin början där resan tog sitt slut. Nancy åker till universitetet och jag är hemma med Gabriel. Återstår att berätta om den sista anhalten.

Los Cabos

Längst ned på den kaliforniska halvön ligger tvillingstäderna San José del Cabo och Cabo San Lucas. I den första av dessa förvuxna byar med gator av sand bor Nancys vän från ungdomsåren, tillika en av mina äldsta vänner på denna sidan av Atlanten, Pepe. Han och hans familj blev våra sista värdar och vad kunde vara bättre än att avsluta resan med sol och bad. Första kvällens solnedgång beskådades från stranden där snart månen lyste klart över vågorna i den varma natten. Under de följande dagarna besöktes flera stränder, en och annan restaurang och så blev vi rikt trakterade av våra värdar.

Playa Cerritos - ett par surfare och vi...

Playa San José, inte mycket trängsel...

...men ganska kraftiga vågor.

En uppspolad död och illaluktande blåsfisk, dagens strandfynd.

Pepe skär upp färsk tonfisk till...

...sashimi.

Här är turismen exklusiv. Många rika amerikaner, en hel del från kändisvärlden, har hus här och om Tijuana var känt för vilt festande så här Los Cabos mera low-key. Här är det diskretion som gäller. Stjärnornas tillhåll ligger dolda från den enda vägen som går genom området, endast synliga från havet. I San Lucas, där vi åkte den obligatoriska båtturen till den ökända klippbågen längst ut på halvöns sydspets, möttes vi av ett avsevärt antal fiskeyachter på väg in mot hamnen. Det visade sig att en stor fisketävling, Bisbee's, pågick. Det som fiskas här är stora fiskar som tonfisk, marlin och mahi-mahi och de som fiskar är amerikaner. När vi sedan gick för att promenera i hamnen såg jag den största ansamlingen av gringos jag sett på hela resan, och det i Mexiko! Uppenbarligen har vi rest genom Latino-Amerika där jag sällan fick chansen att tala engelska.

Klippbågen - känd landmärke vid halvöns sydspets.

En ensam pelikan.

En fiskeyacht på väg in i hamn i Cabo San Lucas.

Efter flera dagar med stränder, solbrännor och festmåltider var det så dags att återvända till utgångspunkten. Vid ankomsten till Mexiko City inträffade resans första egentliga intermezzo då inga av våra betalkort ville fungera. Vi hade bara kontanter till en biljett från flygplatsen till Cuernavaca så frågan var vem som skulle få åka buss och vem som skulle få lifta. Det löste sig tack vare en insats från Nancys syster som fick åka till bussterminalen i Cuernavaca och betala våra biljetter men ack vad jobbigt det kan bli när saker inte fungerar som man vant sig vid att de ska göra.