White Sands

Närapå 450 kvadratkilometer kritvit sand, klarblå himmel och strålande sol som just stigit upp mötte oss i White Sands, New Mexico. Nästan som snö och barnen hade med sig tefat för att åka kana ner längs dynerna. Tillsamans med Nancys släktingar åkte vi hit för att titta på "los baloones", den årliga uppstigningen av varmluftsballonger, och leka i sanden.

Gabriel i en riktig stor sandlåda

 Tefatsåk i sanden, inte riktigt som snö

 Vi åt medhavd frukost i form av "Burritos", en rullad vetetortilla med fyllning och drack svagt men ack så sött kaffe medan vi beskådade uppstigande och sjunkande varmluftsballonger. Ibland var dessa nästan lite för närgångna men det fanns gott om funktionärer i uniform som dirigerade det hela. När solen började bränna och temperaturen krypa upp mot trettiograder då klockan närmade sig elva på förmiddagen åkte vi tillbaka till Las Cruces.

Los baloones

Ballong fylls med varmluft före start

White Sands är också känt för sin "missile range" där den allerstädes närvarande (även här) amerikanska armen testskjuter missiler. Inte långt härifrån utfördes de första atombombstesterna och White Sands har också varit krigsskådeplats i Transformersfilmen, fick jag veta.

White Sands gör skäl för namnet

På resande fötter

"Cd Juarez, Bibeln är sanningen - läs den" Gigantiska bokstäver på ett av bergen utanför staden.

Vi inledde vår trip norrut i Ciudad Juarez i Mexico, med gräns mot USA och staden El Paso på andra sidan. Denna stad anses vara en av de farligaste i världen. Förra året dödades fler människor i Ciudad Juarez än i Bagdad och Kabul tillsammans, platser i världen som vi brukar tänka på som våldsamma och farliga. Hittills i år har mer än två tusen människor mördats och under de dryga två dygn vi tillbringade där så mördades ytterligare några dussin, bland andra två trafikpoliser, två fotografer på en dagstidning, tre kvinnor i sitt eget hem och nio personer som var befann sig på en bar.

Ändå finns det närmare två miljoner människor som bor och lever här. De går upp på morgonen till en ny dag och går till jobbet som vanligt. Min svägerska Carolina som på morgonen arbetar på en högstadieskola och på eftermiddagen på en annan till exempel. Jag följde med henne under en arbetsdag och gjorde ett studiebesök i den mexicanska lärarverkligheten.

Vi såg Juarez genom bilrutan

Men efter jobbet går man inte ut längre, möjligen bara för att handla på någon av alla de stora supermarkets som finns här. Vi såg Juarez genom bilrutan och staden visade upp stängda barer, diskotek och affärslokaler på det som brukade vara huvudgatan i centrum. Los gringos, amerikanarna, kommer inte hit längre för att festa på kvällarna, inte ens för att handla under dagtid.

Gränsen

På den amerikanska sidan

På andra sidan gränser ligger El Paso, Texas, USA. Den hårt bevakade gränsen kan passeras via tre broar för fordonstrafik och fotgängare. Vi hörde till den senare kategorin och eftersom det var långhelg i Mexico var också kön för att gå över gränsen också just det, lång alltså. Lyckligtvis slöjade några moln solen i den trettiogradiga värmen för någon skugga hade inte funnits att få. Efter dryga två timmar fick vi visa upp våra pass, scanna väskorna och till slut träffa Nancys moster och kusin på andra sidan.

Människor i kö för att passera.

El Paso är som en förlängning av Mexico på amerikanskt territorium. Allting är större dock, bilarna, husen, restaurangerna och shoppingcentra. I motsats till Juarez är detta en av de städer i USA med lägst brottslighet så här vågade vi oss på ett varv i centrum vilket visade sig bestå av några kvarter marknad för diverse "made in China" artiklar och billig kläder. 

Exponering av jeansmodeller på trottoaren.

Tepito - en ökänd pirat och hälerimarknad i Mexico City, nu även i El Paso

Flyttfåglar

I morgonsolen från sovrumsfönstret.

Varken en europeisk eller afrikansk svala, utan en mexikansk. Precis som i Sverige så kommer de om våren för att bygga bo, föda upp sina ungar under sommaren och sedan flyttar de framåt hösten. Jag undrar var de tar vägen och funderar avundsjukt vidare på hur det vore att leva som svala, maj till augusti i Sverige, september till april i Mexico.

Det lider mot höst i Sverige och här i Cuernavaca betyder det att det bara är en dryg månad kvar av regnperioden. Det är ungeför den tid som vi kommer att lämna Civac och åka norrut. Första anhalt blir det numera för sitt narco-våld allbekanta Ciudad Juarez. Därifrån ska vi sedan resa vidare till det stora landet i norr, USA.

Barberaren i Civac

Señor Arroyo i sin salong.

Varje man bör någon gång i livet låta skägget växa för att sedan låta sig bli rakad hos en barberare. Då menar jag en riktig barberare, inte vilken frisör som helst. Här vimlar det av esteticas, salonger där man kan klippa, färga och på allehanda sätt behandla hår och frisyrer. Flera av dem erbjuder även mindre spabehandlingar med manikyr och pedikyr. Men ändå skulle jag aldrig anförtro någon av dessa mitt skägg.

Första intrycket ger salongen. Den behöver inte vara särskilt gammal men den ska se gammaldags ut, gärna med rött, vitt och blått vid dörrkarmarna. Andra intrycket ger barberaren själv. Han bör vara en äldre man med oförvitligt ansad mustasch och välskött frisyr samt utstråla erfarenhet och säkerhet för att jag ska lägga mig under kniven. Señor Arroyo har klippt och rakat folk sedan 1969, de senaste trettio åren i sin salong i Civac.

Vad är det då som är så fantastisk med att bli rakad av en annan man? Givetvis känslan av att lite bortskämt bli uppassad och omhäntertagen. Trimmerns kittlande, den varma raktvålen, knivens skrapande mot skinnet, precisionen i arbetet med saxen när mustaschen ansas precis under näsborrarna, den pepparmintdoftande alkoholen som baddas på kinderna. Alla dessa sinnesintryck blandades med svordomar och ljudet av dominobrickor som slog i bordet i rummet bakom salongen där jag låg i barberarstolen, helt i händerna på señor Arroyo. Det är just detta som jag tycker är en av tjusningarna med att bli rakad av en riktigt barberare. Här står en man med en rakbladsvass kniv mot min hals och det enda jag kan göra är just ingenting, bara ligga och slappna av samtidigt som kniven skrapar mot strupen. Helt utlämnad till señor Arroyos erfarna handlag med rakkniven.

Det fick mig att tänka på en novell av den colombianske författaren Hernando Tellez, Espuma y nada mas, ungefär "lödder och inget mer" på svenska. En general stiger in hos en barberare på landsbygden för att bli rakad. Barberaren är i hemlighet med i motståndsrörelsen mot militärdiktaturen och generalen berättar om en lyckad räd mot gerillan i skogen med ett antal fångar till följd. Dessa är naturligtvis barberarens kamrater och medan generalen berättar om vad de ska göra med fångarna snurrar tankarna i barberarens huvud. Ska han hämnas kamraterna och ändra krigets gång med ett litet tryck på knivbladet? Han bestämmer sig till slut för att det enda som fläckar hans förkläde är "lödder och inget mer".

Före...

...efter

La feria de Tlaltenango

Tlaltenango är en stadsdel i norra Cuernavaca. För snart femhundra år sedan, 1523, lät Hernan Cortéz bygga en av de första katolska kyrkorna på denna sidan av Atlanten. Denna kyrka härbergerar ”Nuestra Virgen de los Milagros” som firas i början på september, en tradition som enligt vissa källor har anor längre än två sekel. För denna religiösa högtid kommer pilgrimer från Iztapalapa, ett område i Mexico City, för att dekorera kyrkporten och kyrkan är ett populärt pilgrimsmål för många katoliker i och runt Mexico City.

I Cuernavaca är Tlaltenango mest förknippat med dess glorieta, rondell. Avenida Tlaltenango är en av stadens genomfartsleder i norr-södergående riktning och rondellen har en viktig funktion i trafikledningsystemet. Denna gata är nu avstängd i tolv dygn för att förvandlas till marknadsplats med ett litet tivoli, restaurangtält och lyckohjul. Inte helt olikt vad som kan skådas på en svensk stadsfestival som till exempel Fallens Dagar. Som en följd av detta flyter den redan kaotiska trafiken ännu trögare vilket yttrar sig i arga kommentarer på lokaltidningens hemsida, precis som i Trollhättan. Vi märkte också av detta då den första taxichauffören vägrade köra oss till min svägerska som bor på andra sidan denna gata, med hänvisning till trafikkaoset. Nästa chaufför kunde en alternativ väg och vi var framme snabbare än aldrig förr.

Senare på kvällen besökte vi la feria tillsammans med svägerskan och hennes familj. Eftersom det var kväll var de religiösa inslagen begränsade till alla de krucifix, amuletter, madonnor och helgonbilder som salufördes på marknaden, ibland ihop med älvor, änglar och kristaller för de som är mer inne på New Age. Kombinationen av plastvapen för barn, barbie-inspirerade sjöjungfrudockor och religiösa helgonamuletter i samma marknadsstånd slog mig som något paradoxal. Även i övrigt visade denna marknad ett stort och varierat utbud med mycket mexikanskt hantverk i lergods, textil och trä såväl som traditionella godsaker och maträtter. Man kunde även köpa köksredskap, kläder och rödörade vattensköldpaddor och ökenråttor om man så önskade.

Om de alkoholhaltiga inslagen är färre och diskretare än de öltält som dominerar i Sverige så är utbudet av mat rikare och mer varierat här i Mexico. Vi fastnade för quesadillas, tortilla med ost och valfri fyllning, vilka serverades antingen stekta eller friterade i olja. Till dryck passade en atole champurrado, en varm majsvälling med smak av kanel och råsocker perfekt i den kyliga, regniga kvällen.

Gabriel smakar quesadilla.

Olika fyllningar till quesadillas.

Pambazo - En friterad macka med potatis, longaniza (mexicansk kryddig fläskkorv), riven ost och sallad.

Som de småbarnsföräldrar vi är så tycker vi naturligtvis om att köpa saker åt vår lille son och jag är mycket nöjd med att ha funnit denna brio-tax inspirerade jycke i trä för det facila priset av tjugo svenska kronor.

En mexicansk brio-tax.

A qué hora sales por el pan?

Una concha / en snäcka, fluffigt vetebröd som lånat sitt namn till vårt lokala bageri

"A qué hora sales por el pan?" - "När går du ut för att köpa bröd?"

En fras så vedertagen i Mexiko att den används i reklam från bageriernas branschorganisation. Flickor och kvinnor kan få höra detta efter sig på gatan då de går förbi en grupp män. Oftast är det menat som en komplimang, en typ av piropo, och alluderar till möjligheten att få träffa damen ifråga senare på kvällen, då hon ska gå ut för att köpa bröd.

Köper bröd gör mexicanarna på kvällen. Bageriet "La Concha" stänger klockan nio på kvällen och idag när jag var där en halvtimme innan var det fullt med folk. Många hade säkert tänkt som jag, att det var bäst att gå och köpa bröd innan stormen dragit in.Vinden hade redan börjat friska i rejält ute och åskan hördes redan mullra i fjärran.

I brödbutiken tar man en bricka och en tång om med tången tar man de bakverk man önskar köpa och placerar dem på brickan. Denna räcker man sedan över disken till personalen som förpackar bakverken i en påse skriver upp priset med en penna. Sedan går man till kassan och visar upp påsen så att summan framgår för kassörskan och man kan betala sitt bröd. Denna kväll hamnade några teleras, ett slags platta frallor man använder för mexicanska mackor, tortas, i min påse tillsammans med lite pan dulce som är ett samlingsnamn motsvarande ungefär svenskans "kaffebröd".

Kaffe med något sött är det mexicanska sättet att avsluta dagen när regnet öser ner, blixtarna avlöser varandra och åskknallarna får huset att skaka och billarmen att tjuta...

Mexikos knarkkrig

Det sägs att det började 2006 när president Calderón beordrade ut armén. Mexikos knarkkrig, våldet som de senaste fyra åren krävt drygt 28 000 liv. Några av de senare här i Cuernavaca. I december förra året dödades en av ledarna inom en av kartellerna då militär och polis slog till mot hans gömställe. Det var också här i Cuernavaca.

Det som utspelar sig sedan dess är en omstrukturering i den undre företagsvärlden. En bekant gjorde jämförelsen med vad som händer vid i en lejonflock vid maktskifte. Den nya alfahannen dödar alla ungar för att försäkra sig om att den nya avkomman är sprungen ur hans blod. De nya makthavarna ersätter de gamla med sitt folk.

Som med all tydlighet framgår av artikeln i DN är våldet mycket grovt. Det är regel att de avrättades kroppar bär spår av tortyr. Mutilering och styckning förekommer också. En annan bekant berättade att han fastnat i den trafikstockning som följde på fyndet av ett avhugget huvud. Det hade tillhört en fängelsechef och armarna, benen och kroppen återfanns på tre olika platser. Denna bestialiska grymhet syftar till att skrämma allt motstånd till underkastelse.

Det är också ett väldigt medialt våld. I varje nyhetssändning visas nya döda. Det talas om kidnappningar, korrupta poliser och fängelsevakter och "narcobloqueos", vilket betyder att en kapad buss eller lastbil blockerar en motorväg eller genomfartsled. En ny tidning visar brutala och närgågna bilder på avrättade, blandat med fotografier av lättklädda kvinnor. Den säljs bland annat från en bil som med en megafon på taket annonserar att någon från området mördats. "Läs all om det!

Men skulle det inte vara för tv, radio och tidningar så skulle jag inte märka av något knarkkriget i Mexico. Jag känner ingen, och inte heller känner jag någon som känner någon som har dödats, tack och lov för det! Jag har varken sett eller hört någon skottlossning. Förutom en militärhelikopter som svänger över oss ett par gånger om dagen har jag inte sett några soldater.

Men skräcken är verklig. I våras utlystes undantagstillstånd, men inte av myndigheterna utan via ett e-mail som sedan kablades ut i media. I detta talades om en förestående uppgörelse kommande fredagskväll och folk uppmanades stanna inne. Om man ändå tvunget behövde gå ut så skulle man undvika att klä sig i svart och alla "brats" som kör runt med, de i narcokulturen populära pick-up bilar, gjorde bäst o att lämna dessa hemma.  Man ville undvika att skada oskyldiga. 

En vän berättade hur hon i protest mot att hennes frihet som medborgare och människa begränsades tillsammans med en kompis bestämt sig för att gå ut. De vandrade på folktomma gator i ett ödsligt Cuernavaca där uteliggarna hade en ovanligt lugn utekväll. Någon protest från det civila samhället, vilket annars brukar vara snabb till barikaderna i Morelos, sker inte. Man kan inte demonstrera mot kartellerna.

Våldet är väldigt koncentrerat till de inblandade, karteller, polis och militär, men även om man räknar lågt med att 10% av offren skulle vara oskyldiga är det ändå närmare 3000 liv som spillts. Och vad är de andra då skyldiga till i ett land med miljoner fattiga i händerna på en industri som omsätter miljarder? Hälften av världens kokain konsumeras i USA, på andra sidan gränsen.

Våldet är heller inget nytt i Mexico och existerar naturligtvis utanför knarkkriget. Till exempel förföljs fortfarande fattiga bönder och indianer av paramilitära grupper. Det kan man läsa om på journalisten Erik de la Regueras blog. Där finner man en och annan nyhet från den här sidan atlanten som handlar om något annat än knarkkriget.